ditkom och såg hela denna massa af negrer samt pålen i midten, trodde hon att det gällde henne sjelf. Men nej! Det osser man utsökt, var den aldratrognaste af hennes tjenare, den, som just samma natt gifvit henne ett nytt bevis på sin kärlek och tillgifvenhet. Då hon såg den olycklige, som ännu blödde af de sår han erhållit under striden, slåpas fram till pålen, strömmade allt blodet till hennes hjerta, och hon kände sig fattad af den djupaste fasa. — För mig härifrån! ropade hon förtviflad, låt mig komma undan! jag kan icke uthärda denna syn. Ingen svarade henne; men då hon ville fly, kände hon sig motad af en lefvande och ogenomtränglig mur. De svarte, som stodo tätt packade intill hvarandra, drefvo henne omärkI ligt allt närmare den plats, der exekutionen försiggick, så att icke ett enda slag, icke en enda klagan kunde undgå att framtränga till henne. Naturen kom henne lyckligtvis till bjelp: syn och hörsel förgingo henne; hon blef stående upprätt, men hon förlorade medvetandet af allt hvad som föregick omkring henne. Emellertid gick exekutionen sin gång. Uppsyningsmannen hade blifvit bunden vid pålen med händer och fötter, offret fanns således på