QO2:: —t han trodde sig förrådd till fienden. General Clausevitz har träffande skildrat hans återtåg, då han säger: Som en äkta tartarhöfding drog ban tillbaka till ryska gränsen lika skyndsamt som han kommit. Det har blifvit ett talesätt hos de tyska politiska skriftställarne, att det var Napoleons ärelystnad ensamt, som tvang Ryssland att påkalla czarernas hjelp. Hade icke Napoleon sjelf varit Alexanders vän, och hade dessa båda kejsare, af hvilka den ene var Peter den Stores och den andre revolutionens arfvinge, i Tilsit sinsemellan delat Europa? Men vi upprepa det, efter Suwarows infall i Italien hade Egyptens eröfrare beslutat att kasta Ryssarne tillbaka till Asien; härtill behöfde han emellertid Tysklands hjelp. Från 1800 till 1806 var han oupphörligt sysselsatt med den stora planen, att försäkra sig om Tyskland mot Ryssland. Allt hvad han företog i de tyska länderna, alla hans planer, alla hans förändringar, alla hans djerfva tilltag afsågo uteslutande detta mål. Först ville han förstora Preussen och göra det till medelpunkt för ett nytt Tyskland; men då han ej kunde besegra Fredrik Wilhelm den 3:djes vankelmod, upphöjde han kurfurstarne af Sachsen, Bayern och Wärtemberg till oafhängiga suveräner, och stiftade Rhen-förbundet. Verkliga förhållandet var, att Tyskland, och isynnerhet Preussen, under konsulatets och kejsardömets krig var ställdt mellan tvenne makter, som täflade om dess vänskap, mellan Frankrike och Ryssland. Frankrike erbjöd det en stor roll i den europeiska fastlands-politiken, medan Ryssland ville alliera sig med det, för att underkufva Europa. Frankrike var ointresseradt, eller rättare sagdt, dess fördel sammanföll med Preussens; Ryssland deremot tänkte blott på att utbreda sitt herravälde allt vidare och vidare. Förenad med Frankrike år 1789, skulle Fredrik den Stores unga monarki kunnat ställa sig i spetsen för Tyskland, för alltid fråntaga Österrike suprematiet och blifva ett starkt bålverk för det romansk-germaniska samfundet mot nordens ingrepp. Allieradt med Ryssland måste Preussen likasom Österrike nedsjunka till en vasallsStat under barbarerna. Detta hade kabinettet si Berlin icke mod eller fosterlandskärlek nog att inse. Minnet af revolutionen uppfyllde ännu furstarne med bäfvan, och det vilseledda folket kom politikens feghet till hjelp. För att låta Preussen hämnas för de blott alltför välförtjenta förödmjukelser, som segraren vid Jena tillfogat det, förmådde den ursinnige, blinde och oförsonlige baron Stein Tyskland att resa sig som en man, och störtade detsamma hufvudstupa under Ryssarnes ok. Alexander var afgjordt Tysklands protektor; från åren 1805 till 1815 var det lätt att se hvilken betydelse den titel hade, som han tillegnade sig. De tyska publicisterna hade börjat att härvidlag sså ögonen öppna; detta var. ett godt tecken. Vi böra tacka Stricker) och författaren till skriften om Ryssland och nutiden) för det de så modigt samlat alla bevisen på det ryska herraväldet i Tyskland under denna för så aktningsvärd ansedda period. Det var blott alltför tydligt, att Österrike och Preussen endast voro servila redskaper i czarens händer. Ville Tyskarne nu ändtligen erkänna, att åren 1813 och 1814, hvilka de af hat till Frankrike finna så stort välbehag i att återkalla i minnet, voro fulla af förödmjukelser för dem, och att Ryssland Jät grymt betala sig för sina tjenster? År 1814 besattes Sachsen af Ryssland och behandlades som ett eröfradt rike. General Gneisenau skrifver: Vi misshandlas lika mycket af våra vänner, som af våra flender: med våld fråntager man våra soldater de lifsmedel, hvilka vi mödosamt samlat, och ) Deutsch-russische Wechselwirkungen, von W. Stricker, Leipzig 1849. ) Russland und die Gegenvart. Leipzig 1851. 2 ——— 2111111 macaoca af unARARn