Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1854, sida 3

sörsvarare, och allas ögon voro nu riktade på den unga matmodern, liksom allt hopp om raddning endast berodde på henne. Fru Angremonts fasthet förnekade sig ej ett ögonblick. Den öfverhängande faran förlänade henne ökad kraft. Hon var icke längre den makliga och liknöjda kreolskan såsom i sina sordna, lyckligare dagar: hon var en hjeltinna, som sörjde för sin egen ära och sitt barns räddning. Hon svarade med fast röst: — Ni frågar mig hvad som är att göra? Hvad skulle ni göra, om min man vore här? — Vi skulle hålla ut till det yttersta. — Godt, så uppfören er allesamman som om han vore närvarande. Jag är här endast för att anbefalla hvad han skulle hafva befallt. — Och ni skall blifva åtlydd! sade uppsyningsmannen. Derpå vände han sig till folket. — Bröder! sade han. J hafven hört dessa ord. Om huset skulle blifva intaget, skall icke en enda af oss lemna det lefvande. Sådan är vår matmors befallning. Hälften af er till fönstren, de öfriga till dörren! Kasta ned uppifrån allt hvad J kunnen få fatt på och staplen upp framför dörrarne så mycket som möjligt! Fort, fort. (Forts.)