Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1854, sida 2

—— — VA — skulle velat ge, jag vet icke hvad, för att va ra hemma igen. Dessutom hade man hela aftonen icke gjort något annat, än talat om rösvarhöfdingen, så att jag ej kunde låta bli att tänka på honom; det var just då som jag plötsligt fick se honom, och ni kan lätt tänka er huru jag blef till mods. — Du har sett i syne, mitt barn. — Nej frun, det var mycket säkert han, ty hvem skulle det väl annars vara? han stod så styf som en bild och rörde sig icke från fläcken. Jag är alldeles viss på att det var han. På denna tid af natten, och i en sådan ställning . . . det kan ju ej vara någon annan. Det är dessutom kändt, att han alltid först ser sig omkring på ett plantage, innan han anfaller det. Det sade herr Acteon också här om dagen. — Det är bra, Rodogune, sade fru Angremont estersinnande. Gå nu! Negrinnan lydde icke genast; hon dröjde, och det var tydligt att hon blott ogerna ville afbryta detta samtal. — Ack frun, jag glömde alldeles, sade hon som om hon plötsligt erinrade sig något; jag glömde rentaf det aldravigtigaste. Så jag kan bära mig åt! Men hufvudet är alldeles förstördt på mig. (Forts.)