Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1854, sida 2

minst väntade honom, mordade, röfvade och plundrade, bortryckte barnen från mödrarnes bröst, utan att man kunde ana hvad han ville med dem, och begick de tygellösaste illgerningar. Det var öfver detta thema, som mamsell Rodogune med stor vältalighet utbredde sig. Rodogune var kammarjungfruns namn, ett namn, nog tragiskt för hennes befattning, som uteslutande bestod uti att kläda sin matmor och ordna hennes hår. Fru Angremont måste utan tvifvel varit van vid dessa dystra målningar, ty hon bekymrade sig icke synnerligt derom; men den unga negrinnan hade lofvat sig sjelf att hon denna gång ej skulle stanna på halfva vägen. — Frun kan tro, att hvad jag säger är sannt. Ni skulle blott höra herr Actexon tala derom. Denne Acteon var en svart ridknekt, för hvars mening mamsell Rodogune hyste en obegränsad aktning. — Du fega! sade fru Angremont småleende. — Feg! upprepade hon. Ja det vore väl, om alla vore det. Jag är då tvungen att berätta er allt. Vi sväfva alla i fara. — Verkligen? sade den unga qvinnan skämtande. — Ja verkligen, verkligen! återtog negrinnan häftigt. Ni kan tro mig om ni vill, men