Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1854, sida 2

2 Musik. Programen till herr la Cinnas båda konserter hafva för hvarje vän af ren, god och klassisk musik varit af högsta intresse. Det är i vår, af modets sörskämda lagar äfven i musikaliskt hänseende förvillade tid, vågsamt nog för en ung resenär i tonkonstens verld, att i kappsäcken ej medföra annan kost, än den som fäderne Mozart, Beethowen och hvarför icke äfven den, som förvärfvat sig tillnamnet: ,den romantiskek, — vi mena Weber — bestå. Sjelf genomträngd af beundran för sådan slags musik, är det väl berr la Cinnas öfvertygelse att i sin mån kunna bidraga att förädla smaken, och i sin tro, att det sanna och verkligt sköna så småningom skall förmå att undantränga de dimmor, som förmörkande lagt sig öfver det på villovägar stadde, efter musikaliska jonglerier jägtande konstsinnet, har han på sin repertoar upptagit endast den bästa musik. Den stora konserten i D moll af Mozart, på allmän begäran gifven äfven å den andra konserten, bär samma prägel, som alla denne mästares tonskapelser. Den liknar en fridlyst ängd, der än det oskuldsfulla barnasinnets renhet, än den mest leende, solvarma natur i underbara tonbilder upprullas, och öfverailt, äfven i den minsta ton, ha de väna behagen aldrig öfvergifvit mästaren. Blåsinstrumenterna äro här sparsamt använda, men hvarje gång de framträda, hafva de någonting att säga, hvarje deras ton har betydelse, och de uppträda aldrig utan den rikaste effekt. Herr la Cinna spelade detta mästerverk med all den pietet som man kunde vänta af en så musikalisk virtuos, och hans i första och sista satsen måhända något djerft inlagda kadenzer bevittnade att han grundligt studerat och sannt uppfattat Mozarts musik; ty ehuru herr la Cinna synbarligen utarbetat dessa kadenzer för att få större tillfälle att utveckla sin bländande färdighet, i synnerhet i oktavpassager, så föreföllo de alldeles icke främmande för kompositionens anda. — Efter Mozart kom Beethowen med sin Ess dur konsert. Denna röjer mera lif, både i rythmiskt och instrumentalt afscende; vi skulle vilja kalla detta lif, jemfördt med Mozarts konsert, för stadslis. Blåsinstrumenterna äro verksammare och i synnerhet i första satsen något för mycket dominerande, hvarigenom uppstår stor svårighet för solisten att göra sig fullt bemärkt, men det hela röjer dock ganska mycken rörlighet, och saknar derjemte detta djupsinnigt obegripliga, som man äflas att påbörda Beethowens stora ande. Ofta har man väl rätt häruti, men äfven ofta motsatsen, såsom t. ex. här uti hans Ess-durs-konsert. — Vid föredragandet af denna utvecklade konsertgifvaren mycken spiritualitet och styrka, egenskaper som oundgängligen erfordras till Beethowens saker i allmänhet, och i synnerhet då instrumenteringen är så stark, som här. Ingen af pianots toner gick för örat förlorad. Konsertens sista nummer bestod af Webers Sonate op. 49: Andante och Allegro feroce. Skola vi vara fullt sanningsenliga, (hvarom vi städse efter bästa förstånd bemödat oss) så tycktes oss, som det friska, lifliga Allegrot ej erhöll fullkomlig rythmisk bestämdhet, hvartill orsaken möjligen är att söka -i någon trötthet hos exekutören, hvarpå billigtvis ingen kan undra. Efter hvad vi sålunda hört herr la Cinna utföra, tveka vi ej att ställa honom ganska högt, både såsom pianovirtuos och musiker. AU han eger ett musikaliskt sinne, derom vittna särdeles fördelaktigt de nämnde kadenzerna till Mozarts konsert, och den goda uppfattning, som städse gör sig gällande vid hans föredrag. Såsom pianist visar sig hr la Cinna ega en ypperlig skola och betydande färdighet. Han angifver tonen rundt och fylligt, och hans elastiska hand är mäktig både forte och piano i lika bög grad; hans spel är särdeles korrekt och säkert, hvarjemte han, hvad oktavpassager beträffar, torde vara upphunnen af högst få. Vi taga nu afsked af hr la Cinna med ett uppriktigt tack för den njutning han beredt musikvännen genom sina så utmärkt väl arrangerade konserter, och vi bedja honom så mycket heldre vara välkommen åter någongång, som omdömet om hans prestationer numera ej är mer än ett. neml. godt och bifallande, hvilket bäst bevisas af de starka, uthållande applåderna och utmärkelsen att efter konserten blifva inropad. Orkestern gaf Webers Jubelouvertyr, och ådagalade äfven vid ackompagnerandet berömvärda sträfvanden, som det är oss kärt att erkänna. Slutligen stannar man i förbindelse hos hr Malmsjö för den präktiga flygel han till konserten låtit begagnas. mm ERS RERSEA RRRERREEEE