Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1854, sida 1

till någon visshet härom, och man visste hvarken hvad man skulle tro, eller hvem man skulle straffa. Det är sannt, att man icke sällan sett negrer, som ej tillhörde detta plantage, ströfva omkring der; men å andra sidan voro plantagets negrer sjelfva i en upprors-stämning, som gjorde att man måste hafva skäl att misstänka äfven dem — kort sagdt, man visste icke om man mest skulle frukta för fienderna utifrån eller inifrån, eller hvilken man skulle tillskrifva dessa sorgliga katastrofer. Men från hvilket håll det onda än kom, var det ej mindre känbart och hotade att ej sluta så snart; det var på yttersta tiden att motarbeta det, ty mordbrandsanläggningarne fortforo; det var alltid de vackraste planteringarne och de rikaste fälten, som voro utsatte derför, och dessa illgerningar vittnade om, att den som begick dem, på det noggrannaste var bekant med alla jokaliteterna. Egaren af Angremont hade förgäfves sökt göra ett slut på dessa nidingsdåd genom en fördubblad mildhet; nu vidtog han de strängaste åtgärder. (Forts.)