stodo orörliga som bildstoder. Aldrig hade negerns blick varit stoltare eller hans blick djerfvare; hans lappar syntes uttrycka det obeskrisligaste förakt för det straff han skulle lida. Man sastsurrade honom med ansigtet tätt intill pålen, och derpå skred uppsyningsmannen till exekutionen. Tjugu gånger höjde han piskan och tjugu gånger lät han den nedfalla på hans skuldror; negrerna stodo nedslagna och dystra, och en djup tystnad herrskade i deras leder. Vulkan ensam syntes känslolös för allt; om icke piskan esterlemnat sina röda strimmor på hans rygg och skuldror, skulle man halva trott honom vara af marmor; han utstötte intet skrik, han lät icke höra någon klagan. Detta skådespel förfelade således helt och hållet sin verkan; Angremont förlängde det derför heller icke, utan gaf befallning att lösbinda slafven och föra honom till sjukhuset. Denne reste sig med sina blodiga skuldror; men hans blick hade icke förlorat något af sin stolthet, och samma föraktliga leende spelade kring hans läppar. Det var blott ett dåligt exempel för de ösrige. Negrerna betraktade redan Vulkan som hjelte och martyr, och uppsyningsmännen skakade på hufvudet, liksom anade de intet godt, och likväl var detta intet emot hvad som följde derpå; ty då