.2 A —4 — — — — — na som tjenstsörande rekryter. Några tusen exercismåstare, som kommit från trakterna kring Don, tröttna icke att lära dem exercisen, och de hafva för detta ändamål upprättat stationer ända till Chinas gränser. Der har man i tio år arbetat på att dressera ryttare och bilda sqvadronier. Det skall vara mycket pittoreska regementen, och en nyfiken europeisk tourist skulle icke förspilla sin tid, om han aflade ett besök hos dessa ludna centaurer. Tålamod! Alla dessa exerciser derute på de slätter, från hvilka Mongolerna kommit, företagas måhända endast för att en gång visa Vestern en praktfull parad, och låta ett par hundratusen af dessa vilda djur defilera förbi Europa. Ack, huru östanvinden den aftonen pep fram öfver steppen och jagade svarta regementen af moln hän mot vestern. Ett ögonblick trodde jag mig i halfdunklet se dessa barbarer, som Asien en gång skall kasta öfver det försvagade Europa. Jag trodde mig höra de mongoliska regementena upphäfva sitt gamla skri, Gengis-Khans fruktansvärda Holla! då han i spetsen för steppens dämoner drog ut för att plundra verlden. Det förekom mig äfven som om Mongolernas grafvar öppnade sig och förfådrens vålnader reste sig upp ur sina grifter och sände sina efterkommande uppmuntrande hälsningar. Förskräckt öfver dessa fantomer, dem min själ framkallade, vände jag tillbaka och sökte skydd under min Kosacks tak. Stormen hven icke mer, jag hörde ej längre Kosackmelodien och Mongolernas Holla, men vinden tillhviskade mig liksom en sorglig varning, och jag inpräglade i mitt minne dessa en slavisk författares uttrycksfulla ord, dem jag ber läsaren genomläsa tvenne gånger: Vi Slaver äro skyldige våra bröder från vestern ett allvarligt råd. Vestern glömmer alltför mycket de nordliga trakterna i Europa och Asien, denna vagga för de folkslag, hvilka äro födda till blodbad och förstöring. Man må icke tro, att dessa folk äro försvunna från jorden; de finnas der ännu beständigt som ett ovädersmoln, hvilket blott väntar på ett tecken från Himlen för att störta sig öfver Europa. Nej, tron icke, att en Attilas, en Gengis-Khans, en Tamerlans, en Suwarows ande är död i dessa nejder. Dessa nejder, dessa menniskor och den ande som dref dem framåt, allt detta existerar ännu, allt detta existerar för att hålla den kristna civilisationen vaken, för att underrätta den, att det ännu ej är tid att förvandla svärdet till plog och kasernerna till hospitaler. Dessa rader, som äro skrifna år 1848 af en man, som icke hyser något hat till Ryssland, och som ej kunde förutse den närvarande krisen, dessa rader, hvilka ljuda som ett ovilkorligt krigsrop midt under en passionfri andes lärda undersökningar, förtjena att citeras fullständigt. Om de fakta, hvilka de innehålla, äro noggranna, är det väl att kännedomen derom blir utbredd. Jag har isynnerhet citerat detta ställe, emedan det mycket lifligt antyder en af de sidor, från hvilka man kan betrakta den ryska makten. Ryssland vet hvilket oändligt bländverk som ligger i det obekanta, och det förstår att behändigt insvepa sig i mörker. Mysteriet, se der en af maktens hemligheter. Huru förhåller det sig med Ryssland? Hur står det till med dess finanser, hur stor är dess armå? Härom vet ingen noga besked, och allt detta är sintligt beräknadt, för att genom tillhjelp af det dunkla öka föreställningen om en utomordentlig makt; folken vänja sig vid denna tanke, och fantasien verkar i tysthet; stora historiska händelser hafva kommit denna czarernas politik till hjelp. En dag ville Napoleon, Europas herre, slå Ryssland till jorden; han inrycker der, och i trots af sina segrar tvingas han att under fruktansvärda nederlag draga sig tillbaka: en ny symptom, som förvirrar folkens själ och styrker deras tro på en viss oemotståndlig makt. Nåväl, det finnes H— UU Sr 4 AND 1 1