— — — på stället, än egaren sjelf, och en blick af honom var tillräcklig att imponera på hans kamrater och förleda dem till uppror. För att afskräcka de öfrige, ansåg sig Ängremont böra taga sin tillflykt till ett straff; som eljest aldrig användes på hans egendomar. Det var nemligen tydligt, att Vulkan var själen i en bemlighetsfull förbindelse, som man för hvad pris som heldst måste upplösa. Han blef derför dömd att piskas, och straffet skulle verkställas i alla negrernas åsyn; till och med Angremont ville vara tillstädes, huru motbjudande det än var för honom, för att åt denna handling af rättvisa gifva så mycken högtidlighet som möjligt. Han hoppades, att Vulkan vid de första slagen skulle be om nåd, och att han sålunda skulle kunna försona sina menniskovänliga känslor med disciplinens tvång. På den bestämda dagen blef en påle upprest midt på fältet, med en ring uppoch nedtill; vid den ene skulle syndaren bindas med fötterna, vid den andre med händerna, så att han hvarken kunde röra sig eller göra något motstånd. Sedan dessa förberedelser blifvit träffade, blef Vulkan ditförd, ledsagad af en uppsyningsman, som hade med sig straslredskapet; han måste passera mellan tvenne rader af slafvar, hvilka nedslogo ögonen och