Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1854, sida 1

lar sina slafvar bättre än de — det vittnesbördet kan ni så höra af alla. — Vidare! — Är det icke nog? Jag säger er, att de äro de bästa menniskor i verlden. — Jag medger det, dertill nekar jag alldeles icke, men vi måste dock komma öfverens om en sak. Ni säger, att kapten beger sig till plantaget Angremont? — Ja, helt säkert. — Hvem bor då på det der plantaget? Der finnes väl qvinliga varelser också? ... — Der finnas tvenne fruntimmer — en mor och hennes dotter. — Låt oss stanna vid dottern, madame Blanche, låt oss stanna vid henne! — Hon är god och from som en engel. — Bravo! — Vacker som en dag. — Förträffligt. — Och så har hon ett behag och en finhet, som är alldeles oförliknelig. ; — Godt! Det fattas ju icke det ringaste. Det är således klart, att det är hon, som gjort kapten tokig i hufvudet. — Hvad säger ni? Det barnet! Hon är ju ännu blott ett barn! — Så mycket mer! — Och så dygdig och väl uppfostrad.