Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1854, sida 1

— Tack, madame Blanche, ni talar förträssligt, och jag kan mycket väl gå in på allt hvad ni säger. Lilla mamsellen på Angremont ar således dygden i egen person — det medger jag gerna — men, icke sannt, hon har I ändå ett hjerta, ty hvem har icke det? Ni har ju sjelf ett sådant, gudomliga amerikanska! hvarför skulle då icke äfven hon ha I det? Mythologen skulle utan tvifvel ännu närmare hafva utbredt sig öfver detta intressanta thema, om icke i detsamma ett kanonskott fallit, som gaf hans tankar en helt annan riktning. — För tusan! ropade han, i det han tog sin hatt och drog sin kamrat med sig utanför ajoupan. Vi komma för sent. Skynda, skynda! Se der, vackra värdinna! sade han och kastade en piaster på mattan, liksom vore han en millionär, här är hvad vi äre skyldiga, och lägg nu benen på nacken, Yvon! — Det är din skuld, sade denne missnöjd. När du börjar få tungan i gång, så går det som en käpp i ett hjul! — Tig, pojkhvalp, tig! och haf respekt för din lärare och mästare! Vi måste hålla till godo med följderna! — Ja det blir dagg eller arrest! sade den unge sjömannen.