den materiella maktens rubbning likväl ej borde kunna rubba rättsanspråken; men samtalet tog härigenom en vändning, som blef ganska obehaglig. Bonaparte svarade med humör: Min herre, fransyska republiken skall aldrig erkånna någon svensk ambassadör hår vid kongressen, och i synnerhet icke uti en person, som kanhända står inskrifvon på emigranternas listat 1). I detsamma steg Bonaparte upp, samt aflägsnade sig med sina officerare. Grefve Fersen, som något öfverraskades af denna oväntade utgång, blef ett ögonblick förbluffad; men han återtog hastigt sin värdighet, hälsade höfligt Bonapartes officerare och gick salongen utföre, för att draga sig tillbaka, då Bonaparte plötsligt vänder om, hvilket Fersen då också fann sig förbunden att göra. ,Adjö herr ambassador, yttrade Bonaparte med likgiltighet, i det han åter drog sig tillbaka, hvarefter Fersen, åtföljd af Bonapartes officerare, försvann 2). Några dagar härefter stannade Bonaparte, under en af sina vanliga promenader, framför Fersens hotell och lät fråga om grefven var hemma. Han var det icke. Men då Fersen trodde att Bonaparte ville göra honom ett besök, skickade han att fråga honom, hvilken dag ban kunde vänta honom. Man svarade honom, att Bonaparte endast ville veta, om grefven hade fått de engelska tidningarne. Härefter upphörde alla relationer mellan Bonaparte och Fersen. (Forts.)