Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1854, sida 3

kärlek, som de i min barndom bevisat mig, och af de sednare hoppas jag, att de på min ålderdom icke skole låta mig vara utan bröd. Fursten rördes i sitt sinne, belönade den raske mannens rättskaffenhet, drog omsorg för hans söner, och den välsignelse, som hans gamla föraldrar gåfvo honom, blef återgifven honom sjelf på hans ålderdom genom hans tacksamma barns kärlek och understöd. Men en annan behandlade sin fader, hvilken genom ålder och sjuklighet blifvit nästan tokig, så illa, att denne önskade få komma på ett hospital, som var i orten. Der hoppades han åtminstone blifva befriad från de förebraelser, som der hemma förbittrade hans ålderdom. Detta var för den otacksamme sonen en välkommen önskan. Ianan solen gått ned bakom bergen, var den stackars gamle gubbens önskan uppfylld. På hospitalet fann den gamle icke allt så, som han önskat det. Han bad efter någon tids förlopp sin son bevisa honom den sista välgerningen och sända honom ett par lakan, på det han måtte slippa att ligga på bara halmen. Sonen uppsökte de två dåligaste han egde och besallte sin tioarige Son, att böra dem till hospitalet till gubben. Med förundran märkte han, att den lille pojcen undangomde ett af laknnen då han kommit ut, och lemnade följaktligen farfadren blott ett. Åvarföre har du gjort det? frågade han pojken då han kom tillbaka. Jo för framtiden, svarade pojken kallt och elakt, när också jag en gång skall skicka dig på hospitalet, sar. Hvad lära vi häraf? Iledra fader och moder, på det dig må väl gå l fem telegrafanekdot. En bonde, som lär hafva en Son i skolan eler vid akademien i Lund, hade hemma låtit göra honom ett par stöflor, men kunde icke hast få något bud till staden. — Dock hast du mir gesehen! ögonblickligen fick han en ljus id, tog stöslarna i handen och marscherade af till teiegrastråden och upphängde dem der. ,Nu måtte de väl komma fort fram,? tänkte han och gick så hem igen, Händelsen gjorde att en fattig gesäll med ingalunda utmärkta skodon vandrade förbi och fick syn på de nöa och pråktiga stöflarne. Utom betänkande tog han dessa och upphängde i stället sina gamla. Om en stund gisk bonden dit för att se om afsändningen lyckats och sade vid hemkomsten: ,mor, det var sju tusan att gå fort, de nya har pågen fått och redan skickat bem de gamla. Det var hög tid att han fick de nya, dessa se förskräckeliga ut. Anekdot. En badande varseblef en gäldenär i stora sumpen hos hr Gjörcke. klan simmade genast till honom och sade: herre, var god och betala mig oe 10 riksdaler herrn är skyldig. — Ack, jag bar verkligen ingenting på mig för ögonblicket, svarade den andre simmaren. (Frisk.) Blöore mäns Arhbetsnmhet Hvad som kanhända mest borde bidrag att omintetgöra den sarliga föreningen af sville och sysslolöshet är att visa huru de största män också hafva varit de verksammaste och att det mest påtagliga skälet, hvarföre de blifvit större, än andra menniskor är det, att de arbeta mera, än andra. Se hår några erempel: Gibbon var i sin studerkammare hvarje morgon, vinter och som mar, klockan sex; Burke var en den arbetsammaste, outtröttligaste menniska; Leibnitz vistades nästan ständigt i sitt bibliothek; Pascal forkortade sitt lif genom för mycket studerande; Cicero var en gång nära döden, af samma orsak; Milton höll sig vid sina böcker lika träget och regelbundet som någonsin en köpman eller en lagkarl vid sina; han var i besittning af all sin tids lärdom; så ver äfven Homeros. Raphael uppnådde ej bögre ålder än trettiosju år, men har dock i sin konst intagit ett så högt rum, att han står ensam som ett mönster för alla, hvilka beträda sam ma bana. Exempel finnas väl äfvenledes på motsattser till dessa, men säkert är, att alla verkligt utmärkta menniskors lefnad varit en oafbruten kedja af träget arbete.