Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1854, sida 2

hon hade, var outtömlig i sina uppmärksamhetsbevis och smålog pligtskyldigast åt allt hvad mythologen berättade. — Hvilka präktiga tänder! utropade denne, full af glädje öfver sin triumf. Hvita som elfenben ! Och hvilken hy sedan! Något sådant kan man blott få se här, Yvon! Det är de tropiska ländernas rosor och liljor, Yvon! Det skall du noga lägga märke till! Mulattskan skrattade så att hon måste hålla sig i sidorna, och Yvon instämde med henne; men talaren höll sig fullkomligt allvarsam. Med armbågen hvilande på sin matta förde ban än sitt glas, än sin cigarr till munnen och mottog sin hyllning som en man, den der är van att höra komplimanger. Andtligen afbröt han sjelf: — Nu ha vi skämtat och lekt tillräckligt! sade han. Vi äro hitkomna icke blott för att roa oss. Låt oss derför tala litet allvar! — Hör mig, sköna Amerikanska! tillade han, i det han med denna vältaliga uppmaning vände sig till mulattskan. — Jag är helt och hållet öra, svarade denna, med en stark creolsk betoning. — Ett ord, blott ett enda ord! (Forts.)