Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1854, sida 1

sarens sida, an på tremastarens. Som ersaren sjöman insåg Plouen snart, att han hade framför sig en motståndare, som var honom fullkomligt värdig. Hur sintliga och djerfva hans manövrer än voro, voro den andres det icke mindre, och han måste medge, att det var omöjligt att försvara sig bättre. Han försökte sätta list mot list, beräkning mot beräkning ; han pressade seglen för att komma på sidan af tremastaren och åter ge den ett glatt lag; men i samma ögonblick han ville utföra denna manöver, kom denne honom i förväg, gick för om honom och gaf honom ett långskeppslag i bogen. — Död och förbannelse ! ropade Plouen. Han har haft mig till narr! Alle man på däck! Fyr babord! Upp med roret ! Det var för sent! Efter denna djerfva kupp hade tremastaren snart åter försprånget och tycktes icke ha lust att vidare begagna sig af sin fördel; den aslagsnade sig och lemnade .(regor efter sig med en splittrad stång och några kulor i skrofvet. Allt vidare förföljande var omöjligt. Briggen hade tillräckligt att göra med att sörja för sig sjelf och reparera sin skada. Sedan Plouen öfvertygat sig härom, stillade sig hans raseri så småningom. — Låt gå! sade han. Jag har förtjent delta. Raseriet har gjort mig blind — ett