Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1854, sida 1

ansträngningar, och hans vanmakt uppretade honom allt mer och mer. Ändtligen kom natten och gjorde ett slut på denna ändamålslösa kanonad. Äntingen han ville eller ej. måste han upphöra. Det var emellertid långt ifrån att vadret lugnade sig. Tvertom ökades orkanens raseri, himlen blef kolsvart, hafvet vältrade det ena skummande vattenberget ester det andra mot briggen och regnet strömmade ned, blandadt med hagelbyar. Det blef nödvändigt att förjaga hvarje annan tanke och endast tänka på briggen. — Det är tydligt, att ödet gynnar honom, sade kapten Plouen med kuflvad förbittring; men såsramt jag icke förgås, skall jag nog passa på honom. Han gaf befallning att stänga kanonportarne, och ett ögonblick derpå kommenderade han: — Frimansqvarteret till kojs! Hans besattning behösde denna hvila, men sjelf tillat han sig ingen. Han kunde hvarken lemna sin post eller unna sig någon sömn, ty en jagt nattetid sordrade ett öga, så vaksamt som hans. En enda försummelse var tillräcklig sör att åtskilja sartygen och beröfva honom priset sör så många ansträngningar. Han slappte derför icke roret och sökte bestandigt minska afståndet mellan dem. be seglade ungefär lika: än var sordelen på Kor