Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1854, sida 2

private letter from the baron Gustavus von Duben, in which he avons himself as its author, and states his anxiety that the medical profession in the British Islands should not be led astray by the statements of M. Georgii, the introducer of Kinesipathy into England, as to the countenance given to this quackery by the Swedish Association of Physicians. Det är: Jemte denna pamphlet (näml. om gymnastiska central-institutet af D. 1851), hafva vi emottagit ett enskildt bref af baron Gustaf von Duben, hvari denne sjelf tillstår sig vara författaren och ger tillkänna sin ängslan deröfver, att läkarne å Brittaniens öar skulle vilseledas af sjukgymnastikens införares, hr Georgiiis uppgister, samt det intresse, som af svenska läkaresällskapet blifvit egnadt åt detta avacksalfveri. . Det lärer härefter blifva fåfängt förneka, det ju nägon handräckning, ifrån hemlandet öfver hafvet, blifvit lemnad emot Lings närmaste lärjunge och efterföljare i utlandet, törhända redan åren 1846—48, då denne uppehöll sig i Paris. Men bevis derifrån är oss ännu ej klart och veterligt, såsom nu ifrån den ärliga Dubliner-Journalen. Hr baron Duben. som eljest så srimodigt griper till pennan, har oss veterligen ej haft ett ord att anföra till förklaring öfver det här afgifna förhållandet. Och någon förklaring torde ej heller i detta fall vara möjlig. Hr D. står således inför den Svenska allmänhetens ögon blottad icke endast såsom den der sökt inför utlandet nedsätta en svensk man, hvilkens minne är vördadt och beundradt, samt nedsmutsa denne mans lärjunge i det land, der han med framgång begynnt utbreda sin mästares lära, utan ock såsom den der fräckt förnekat all delaktighet i hvad han sålunda gjort. Det fordras i sanning en mera härdad panna än man anser en ung man kunna äga, för att efter ett sådant beteende vidare våga visa sig inför landsmäns ögon. Vid den berättelse vi efter åtskilliga tidningar återgåfvo, att den berygtade statsfången mag. Van Damme, som nu lär skrifva sitt namn utan Van, d. v. s. blott Damm, — erhållit K. M:s tillstånd att, oförhindrad af sin fångenskap, från trycket utgifva hvad han vill, -— anmärkte H. T. genast, att K. M:t alldrig behöft lemna ett sådant tillstånd, alldenstund grundlagen ovillkorligen gifver Vandamme, elser hvad han må heta, en sådan rättighet, oberoende af K. M;s tillstånd. Också finner man nu, att regeringens beslut i frågan blifvit origtigt uppfattadt, alldenstund K. M. endast, uppå den derom gjorda hemställan, svarat, fatt fångstyrelsen vore oförhindrad att i ämnet besluta och efter gållande författningar försaraDerefter har, berättar Post-Tidn., fångstyrelsen, kunder vissa villkor — (det skulle vara intressant att känna dessa villkor) tillåtit — (alltför nådigt af fångstyrelsen att etillåta hvad den icke lagligen kan förbjuda) — att fången får sina skrifter genom sangelsedirektören utlemna — så vida denne icke finner de till tryck ämnade vara af lagstridig natur, i hvilket fall de, om Damm så önskade, skola kommittåen för tryckfrihetens vård underställas. Om denna P. T:s uppgift är rigtig, så visar den, att vederbörande vilja bota en olaglighet med en annan. Sedan nemligen den värda fångdirektionen olagligen ålagt Damm fyra månaders cellfängelse för det han utgifvit en skrift I från häktet, så behagar man nu göra sangelsedirektören till censor öfver hvad Damm vidare under sin sängelsetid författar. Men vår tryckfrihetslag känner icke till någon censur, alldraminst af fangelsedirektörer. och den vidtagna åtgärden är således olaglig. — Emellertid låter man sådana olagligheter passera obeifrade och har t. o. m. panna, att låta den officiella tidningen öppet berätta dem. Det förundrar oss, att våra medbröder inom den liberala pressen icke lagt mera vigt på ett sådant förfarande å myndigheternas sida, hvilket uppenbart kränker både enskilt rätt och allmän lag.