119 AUAvCCC TIM 2rdU.cT ur minnet, så vilja vi ännu en gång, ganska ppet, uttala vår oförgripliga mening rör. en mir nistersörandring, hvilken man söker uppskjuta så länge som möjligt, fastän det är tydligt, att den måste försiggå förr eller sednare. Hvad man vid den förestående ministerförändringen i första rummet åstundar är ett nytt regeringssystem. Det har mer än en gång blifvit visadt, att Sverges förhållanden i närvarande stund, ovillkorligen kräfva ett progressivt, d. ä. ett i frisinnad rigtning ledt framåtgående regeringssystem, som med allvar söker åvågabringa förbättringar i vår lagstiftning och våra institutioner, såväl kyrkliga, som civila och militära, samt med kraft verkar för landets industriella utveckling. Vi hafva nu i 50 år styrts af regeringar, som följt en dels stillastående, dels tillbakagående politik, och följden deraf har blifvit, att landet hämmats i dess utveckling och vunnit blott föga styrka under den långvariga freden, hvarunder andra länder tagit jättesteg på civilisationens och den industriella utvecklingens bana. De rika materiella resurser vårt land äger till välmåga och styrka, de stora krafter vi äga i vår öfverhufvudtaget intelligenta, härdiga och idoga befolkning — allt detta har blifvit ofruktbart, derföre att landets märg utsuges genom en beskattning, som är mindre förderflig genom dess belopp än genom dess ojemnhet och sättet för dess utgörande; derföre att den personliga, rent menskliga rättigheten, att få försörja sig med sitt ärliga arbete ej varit erkänd, ännu mindre skyddad, utan fastmer på många sätt kränkt; derföre att arbetarens äganderätt ej varit respekterad; derför att en mängd föråldrade lagar och falska institutioner hvila hämmande på vår både andliga och industriella utveckling, o. s. v. Det finnes dersöre, såsom vi mer angen gång yrkat, icke en enda del af vårt statsskick, från representationen till den lägsta gren af förvaltningen, som icke tarfvar en genomgripande reform. Det är styrelsens oafvisliga pligt, att sätta sig i spetsen för dessa reformer, och alltså måste vi ha ett progressivt regeringssystem. De nya rådgifvarne böra alltså vara män, som representera ett sådant system. Vi tro oss ej vara förmätna, då vi våga påstå, att denna åsigt delas af flertalet utaf svenska folkets tänkande medlemmar, och att t. o. m. känslorna i detta hänseende äro ganska lifliga, ja så varma, att vederbörande icke skulle ha svårt att deraf erfara betydelsefulla uttryck, derest deras öron voro öppna för andra yttranden än som öfverensstämma med deras egna önskningar. Dernäst fordrar man af de nya rådgifvarne att de skola vara män af karakter och med duglighet. Det är en känd sak, att politiska karakterer äro sällsynta i alla länder, der nåden herrskat öfver underdånigheten, emedan sjelsständighet och moraliskt mod der äro de dygder, som minst af alla fördragas; men det goda svenska nationallynnet har dock ej kunnat till den grad förderfvas, att icke män af politiska karakterer ännu såsom förr finnas. Och endast sådana män omkring konungens rådsbord kunna ingifva förtroende hos nationen och bevara någon vördnad för en institution, hvars anseende eljest alltmer förbleknar, ju mera man söker dölja den inre svagheten och tomheten med en hop yttre fåfänga emblemer. Endast sådana män kunna återförvärfva åt konungens rådgifvare det inflytande och den aktning, som blifvit satta svårt på spel, då man sett dessa platser intagas, dels af personer, som kunna lämpa sig efter alla regeringssystemer, dels af sådana, som ej fråga efter att deras brist på statsmannaförmåga blottas i all dess nakenhet; dels af sådana, som tydligen ej känna skillnaden mellan platsen bakom konungens stol och vid bans rådsbord. Detta förhållande måste förändras, ty det svenska folket vill ej se sin välfärd ligga i händerna på karakterslösheten, svagheten, lycksökeriet eller maktbegäret. Vidare böra konungens rådgifvare vara män med duglighet. Man önskade åtminstene gerna, att då regeringen utger författningar, dessa skola vara så pass lämpade efter landets förhållanden, att de kunna efterlefvas; så pass rediga, att den ena :n icke motsäger den andra; så pass tydliga, att man ej genast behöfver beledsaga dem med förklaringar och förklaringar öfver dessa förklaringar, m. m. Och om man äfven skulle nödgas nedsätta sina anspråk i detta fall, så fordrar man åtminstone af konungens rådgifvare, att de skola någorlunda redigt kunna skrifva sitt modersmål, ja man fordrar t. o. m. att de skola äga en någorlunda redig uppfattning af de politiska förhållandena och de principer för lagstiftning och statshushållning, som nyare tiders erfarenhet visat vara sanna, så att de icke göra sig löjliga genom yttranden, som röja den djupaste okunnighet om allt hvad den tid, i hvilken de lefva, lärt. Förena de härmed detaljkunskap i ett och annat vigtigare ämne, så är det så