SMARTA HMHOLMUIIIUGLÄT 114510 TELE vidv 1Uud Ö111 röstningen antogs enhåligt med 81 röster, att saken skulle gå till andra behandlingen. I folkthingets följande möte, thorsdagen den 12 dennes, stod utkastet till thingets adress på förrdragningslistan. Ministeren, som äfven denna gången blott var representerad genom Orsted och Tillisch, blef i den parlamentariska debatten återigen så grundligt slagen, att den troligen för framtiden betagits lusten att på detta gebit mäta sig med den lagliga ordningens målsmän. Premierministerns krystade och intetsägande anmärkningar och inrikesministerns trotsiga försök att dölja de frihetsfientliga planerna bakom statsenheten slogos fullständigt till marken genom Halls — utkastförfattarens — teckning af de senaste årens historia och Monrads krossande kritik af en minister, hvars ordförande erkände riksdagens emoderation äfven i det föreliggande adressutkastet och som dock ständigt nekade att uppfylla dess moderata fordringar. Sjelfva Tacherning opponerade sig denna gången emot ministeren och påminte Örsted om hvad han var skyldig den konstitutionella majoriteten, såsom hvars representant han upptagits i ministeren. Adressutkastet blef hänvist till andra behandlingen med 90 röster mot 1, Grundtvigs, hvilken opponerade sig deremot på den grund, att det syntes honom allt för matt. I lördags skulle det tillika med Tuteins motion förekomma till behandling för andra gången. Utkastet, uppsatt af Hall, lyder som följer: ,Allernådigste Konung! I det allerhögsta budskap till riksdagen har Ers Majestät uttalat den förhoppDing, att det stora verket — ordnandet af monarkiens försattningsförhållanden — genom den nu församlade riksdagens redliga och förståndiga medverkan skall gö ra ett steg framåt, så att det snart i lycklig endrägt må kunna fulländas. Folkthinget skall visserligen sträfva att göra sitt härtill; men såsom det första och väsendtligaste steget emot detta mål anse vi en öppen förklaring från riksdagen till E. M. angående denna för fäderneslandets framtid så afgörande angelägenhet — en förklaring, som vi skola afgifva med all den frimodighet, som öfvertygelsen, att vi som folkets lagliga representanter blott uttala hvad som öfverallt hos folket finner den starkaste genklang, kan ingifva oss. .Folktbinget erkänner fullkomligt nödvändigheten af att de olika Ers Maj:ts spira underdåniga länder samlas till enhet i en fast statsordning, på det att det nuvarande förvecklade tillståndet måtte upphöra. Vi äro äfven förvissade om, att detta mål skall kunna vinnas, när författningsverket genomföres af en regering, som vet att vinna konungens och folkets förtroende och icke förbiser danska folkets välgrundade rätt. Danska riksdagen har på ett omisskännerligt sätt visat sin redobogenhet att underlätta tillståndkommandet af en helstatsförfattning, enkannerligen genom att icke taga i anspråk någon omedelbar inflytelse på dennas innebåll; men, allernådigste konung! riksdagen har dock härvid måst utgå från den förutsättning, att den blifvande helstatsförfattningen, hvilken äfven skall omfatta det område, som nu hörer under Danmarks rikes grundlag, i sitt grundväsen måste blifva en verklig konstitutionel och representativ författning, att den icke i hela sin princip skulle komma i skärande strid med den genom en lycklig öfverenskommelse emellan konungen och danska folket gifna och allaredan i flera år gällande författning för konungariket Danmark. Till denna förutsättning berättigas riksdagen och folket äfven genom innehållet af sjelfva den aldrahögsta kungörelsen af den 28 Januari, och aldrig har eller den tanken kunnat vinna insteg, att danska monarkien, som allaredan straxt vid E. M:s thronbestigelse erhöll löfte om en sann konstitutionel författning med beslutande myndighet för representationen, såväl i alla finansangelägenheter, som i stiftandet af alla lagar för hela monarkien, skulle kunna föras tillbaka till en politisk ställning, som genom en sorglig erfarenhet visat sig så litet egnad att betrygga kronan emot skakningar, och det efter att Danmarks rikes grundlag, som just blef gifven som ett värn för monarkien, då denna hotades med upplösning, har visat sin kraft till rikets räddning. Danska folket har, allernådigste konung! ett lifligt och orubbligt medvetande om sin rättighet att, äfven i den nya sakernas ordning, förblifva på den konstitutionella och representativa grundval, som blifvit lagd genom vår nu bestående författning och ingen dansk riksdag skall derför någonsin afstå från att fordra, det den organ, till hvilken monarkiens gemensamma angelägenheter anförtros, utrustas med beslutande myndighet säväl med bänseende till hela statshushållningen söm med hänseende till alla lagar angående de gemensomma angelägenheterna och att denna organ varder så sammansatt, att den utgör en verklig folkrepresentation och att det kongavalda elementet i densamma icke erhåller en oproportionerlig styrka. Men med undantag af denna fordran, som ingen dansk riksdag kan uppgifva, skall E. M. hos riksdagen finna den största beredvillighet att företaga hvarje steg, som kan underlätta och påskynda helstatsförfattningens tillståndkommande. Vi äro derför äfven så mycket mera förvissade om, att E. M. ingalunda skall låna örat till råd, som gå ut på att bryta de genom öfverenskommelse knutna band, som gifvit vår författning dess tillvarelse och styrka, genom att underlägga det med grundlagen förbundna förbehåll en mening, som skulle stå i strid emot detta förbehålls rätta betydelse, hvilket äfven på ett högtidligt sätt erkänts af E. M:s statsråd i den förklaring, som vid meddelandet af den aldrahögsta kungörelsen af den 28 Januari 1852 och på uppmaning af folkthinget blef afgilven till riksdagens lugnande. Allernådigste konung! Det är under betänkliga yttre och inre förhållanden, som folkthinget denna gängen hänvänder sig till E. M.; men kungen och folket bafva förut pröfvat vanskliga och farliga tider, och de hafva lyckligt bestått profvet under ömsesidigt förtroende och endrägt. Folkthinget hänvänder sig derfor äfven nu med förtroende till sin konung, i den förtröstan, att han skall lyssna till dess ord, hvilka äro förestafvade af linig och uppriktig omtanka så väl för kungens och kronans tarf, som för det danska folkets rätt. hvilket i de år ås3 farar hatade kungen Ach H