under sin ankdakt afbrutna af ett ofantligt dån och en så förfärlig stöt, att alla reste sig upp, under den största förvirring. Samma orkan passerade äfven Shippingsport och Portland, men utan att anställa stor förödelse. Deremot skall den i New-Albany och Jeflersonville hafva kullslagit flera bus, och många menniskor lära äfven der funnit sin död. Hemliga donmastwWyern under medeltiden. Hela verlden har väl hört talas om St. Vehmsdomstolarne, dessa hemliga rätter, som funnos öfverallt i Tyskland under de sista århundradena af medeltiden. Uti alla Tyska staters historia har man kunnat läsa otaliga detaljer angående denna hemlighetsfulla domsrätt, buru rättegångsordningen här var beskaffad, hvilka förfärliga plågomedel den använde, om de brottsliges fällande och domens verkställande; men ända till innevarande tid hade ingen hittat det ringaste materiella minnesmärke från dessa Vehm-domstolar. Detta kan dock lätt förklaras af det faktum, att den ogenomträngligaste slöja höljde till och med de obetydligaste handlingar af dessa domstolar, som till största delen icke hade något bestämdt ställe för sina sammankomster, hvilka understundom höllos uti underjordiska hålor, nnderstundom midt uti de största skogarne, andra gånger åter uti bergskrefvor, källare, o. S. v. Dertill fördes aldrig något slags protokoll öfver deras rädplägningar, utan allt afgjordes muutlien. ; Det är först på senaste tiden, som man helt och hållet af en lyckoträff upptäckt några minnesmärken efter en Vehm-domstols verksamhet. Hr von Mayenfisch, hofmarskalk hos fursten af Hohenzollern-Sigmaringen och föreståndare öfver slottet Hohenzollerns samling af gamla och sällsynta vapen, tyckte sig hafva markt, att uti muren till ett af gallerierna i bottenvåningen af detta museum fanns en port dold under ett tjockt lager af gips; han lät borttaga gipsen och upptäckte verkligen inunder densamma en port af trä; sedan man öppnat denna port, stötte man på en annan af jern, hvilken var försedd med fyra ofantliga lås. Hr von Mayenfisch gaf befallning om att öppna den, hvilket också lyckades efter ett mödosamt arbete; genom denna port kom man in uti en underjordisk gång, som stupade brant nedåt; utföre denna begåfvo sig hr von Mayenfisch och tjenstemännen vid museet, alla försedda med facklor; sedan de tillryggalagt 150 famnars väg, funno de hålgången alldeles tilltäppt med grus. Sextioåtta stora lass grus bortfördes nu bärifrån, hvarefter man upptäckte ett stort, rundt rum, på hvars väggar syntes hängande på kort afstånd från hvarandra krucifixer och grupper af den Heliga Jungfrun och den helige Johannes Döparen, groft tillyxade uti ekeller bokträ. Imellan dessa föremål hade man uppspikot en massa tortyr-verktyg, såsom grofva och tunga jernkedjor, tänger, handklofvar, dolkar, jernringar, som kunna öppnas och tillslutas efter behag; innantill voro de försedda med hvassa jerntaggar och hafva sannolikt begagnats till att med dem omsluta de dömdes hufvud. MN Midt uti rummet stod ett bord af sandsten och omkring detta tio säten likaledes af sandsten; på bordet lågo en hammare, fem kulor af ett slags trä, som af ålder blifvit svärtadt, en koppartallrick, på hvars botten ett krucisik med den Heliga Jungfrun och den Helige Johannes Döparen syntes uti upphöjdt arbete; samt slutligen St. Vehms stora jernsigill, hvilket lemnade förklaring på alla dessa föremål. Hammaren var sannolikt densamma, med hvilken de invigde klappade tre slag på porten till den persons hus, hvilken de hade i uppdrag att kalla till ansvar inför den hemliga domstolen; tallricken och kulorna hade troligtvis blifvit begagnade vid omröstningarna. Fyra röster afgjorde den anklagades öde, och fäldes han, så var hans dom döden, ty den heliga Vehm visste icke om något annat straff än dödsstraffet. Uti furstendömet Sigmaringen höll St. Vehm-domstolen sin sista sammankomst år 1417, då hertig Ulrich af Wärtemberg förde ordet. När en tid derefter de båda grefvarne af Zollern, som sjelfva blifvit anklagade och kallade att stå till rätta inför en dylik domstol, bemägtigade sig herraväldet öfver landet, afskaffade de denna hemliga domsrätt inom dess gränser, och, tillägga historieskrifvarne, de läto igenmura det ställe, der dess sammankomster blifvit hållna. Det är alldeles icke osannolikt, att just det rum, om hvars upptäckt vi här talat, var domrarnes samlingsort. (Sv. Tidn.)