Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1854, sida 1

uppbragt på hafvet och himlen. Böjjorna, hvilka spolade öfver däcket och slogo upp omkring honom, rubbade honom icke från stället; man såg att blott en enda tanke gäste inom honom och uppfyllde honom med raseri. — Fördömdt väder! utropade han; fördömdt väder! Icke så mycket som en ljusglimt på himlen! Och i detta ögonblick! . . . store Gud! . . . nu då jag har honom, då jag blott behöfver utsträcka handen för att gripa honom! Händelsen ville, att det förföljda fartyget i detta ögonblick kom i sigte uppe på toppen af böljorna. — Helt säkert! utropade han, det är han! En tremastare, och tacklad efter signalementet! ... Det är han! han! . . . och kanhanda skall han undkomma! Nej, nej! jag ville heldre sätta till mitt fartyg med hela besättningen. I detsamma ropade han: — Ålle man till väders! Loss mesan! Midt under den tilltagande stormen och elementernas raseri, måste denna order förekomma besättningen vansinnig. De dröjde derför också med att verkställa den; de fruktade att hafva hört oriktigt och rörde sig icke från stället. (Forts.)