Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1854, sida 1

stora droppar. Redan pressade vinden seglen hårdt, som om den ville spranga dem; den pep i resningen och syntes spela upp till den konsert, som de upprörda elementerna så ofta låta ljuda sör sjömännens öron. Ju mera detta sakernas skick tilltog, desto svårare blef det sör kapten Plouen att hålla sin kurs. Emellanåt gingo molnen alldeles öfver fartyget och höljde det i en tjock dimma; han hade då intet annat att rätta sig efter än kompassen och några få märken, dem han ensam kunde upptäcka. Tillochmed då det åter blef litet ljust, tillät icke det upprörda hafvet kaptenen att gifva sin förföljelse den säkerhet, som kunde vara honom en borgen för ett lyckligt resultat. Än på toppen af böljorna och än beherrskad af dem, såg han sin horizont inskrankas eller vidgas, alltefter som ban sjelf förändrade sin ståndpunkt, och genom en enda oriktig vändning af rodret utsatte han sig för att förlora alla de fördelar, han så mödosamt förvärfvat. Om stormen tilltoge och mörkret fölle på, vore det tillochmed att befara, att hans byte skulle undslippa honom. Den som kände kapten Plouen, kunde med lätthet läsa alla dessa vexlande intryck på hans ansigte. Akterut, i närheten af rorgängaren och med roparen i handen, stirrade han