— gång icke fallet med Plouen; han önskade att kunna befalla öfver storm och vind, eller att kunna skjuta briggen framåt med sin hand, för att komma ur detta förtviflade stillastående. Hans ögon fästade sig vid horizonten, liksom ville det aftvinga den en hemlighet, som dolde sig i dess djup; icke nöjd med att hafva satt tvenne matroser på utkik uppe i märsen, steg han ofta sjelf dit upp, för att öfvertyga sig om, att intet undföll deras uppmärksamhet. om natten lade han sig knappast, och hans påpasslighet förnekade sig intet ögonblick. — Han måtte bestämt ha en stor fisk på kroken, sade en för-ut, jag har aldrig sett honom sådan förr. — Det är sakert en spansk gallion, tillade en annan. — Eller en tremastare med kryddor, hette det från en annan grupp. Plouen å sin sida syntes orolig och i en ovanligt upprörd sinnesstämning. — Ännu icke det ringaste i sigte! sade han för sig sjelf. Min Gud, skulle han verkligen undslippa mig! Hela min förmögenhet ville jag ge för att få fatt på honom! Nu borde jag redan haft honom i mitt våld, ifall de underrättelser jag erhållit äro pålitliga! Tjugu dagar på hafvet — det är mer än tillräckligt! ... Han borde vara här; jag borde hafva sett ho