— Bruno påstått, då han hade inga snören att tillgå. Så stod saken då berättelsen härom först förekom i Hand. Tidn. Den anlände till Warberg och gjorde der stor oro i lägret, och framkallade naturligtvis på samma gång försök, att gifva saken en annan vänning. Att dessa försök icke misslyckats, finner man af följande protokollsutdrag: Utdrag af domboken öfver brottmål vid rådstufvurätten i staden Warberg den 23 September 1854. Uti skrifvelse hade herr kommendanten å Warbergs slott anmält, att lifstidsfången Långström begärt att hos rådstufvurätten erhålla företräde innan utslag afkunnades rörande det åtal stadsfiskalen Fischerström, i följd af angifvelse, anställt mot Långström för det han skall öfverfallit förste vaktknekten Bruno och emot denne sistnämnde för det han skall bastat och bundit Långström för att förmå honom till bekännelse af en ä fängelsets redogörarekontor skedd tjufnad; och voro i anledning häraf åklagaren och Bruno uppkallade och Långström upphemtad; dervid Långström förmälte, på fråga, att han med ändring af hvad han förut emot Bruno angifvit, ville göra en sannfärdig berattelse om huru vid hans upphemtande till expeditionsrummet och behandling derstädes tillvägagått; l berättande Långström, sedan han fått allvarliga förmaningar att nu tala sanning (sic!) och icke af något låta förmå sig att derifrån afvika: att han blifvit missledd att på Bruno dikta brott, som denne icke begått; att Långström verkligen begärt, att blifva uppförd till Bruno i ändamål att fråga honom hvarför han vållat Långströms inneslutande i cell, men att han låtsat sig motvillig att medfölja Billing när denna afhemtade honom, för att derigenom låta påskina att han mot sin vilja uppfördes till Bruno; att då Långström, inkommen i expeditionsrummet, der fått se Canzler och Roos, hade hap i illskan rusat på Bruno för att strypa honom, men blifvit af Roos och Canzler öfvermannad samt bunden, utan att han deraf haft eller fått något lidande; samt att Långström för att skada Bruno och såsom han trott förorsaka dennes skiljande från sin befattning å fästningen samt för att med sig väcka medömkan, med bitar af en så kallad spansk fluga, som han funnit i cellen, på handen uppdragit blåsor, hvilka han derefter förvärrat medelst påläggande af sillskinn samt handens surrande med ett hängsle. Alärester förklarade Bruno, att han vid ofvanupptagne förhållande icke ville yrka något ansvar å Långström för det Långström honom salskeligen angifvit, men Bruno begärde dock att Långström måtte uppgifva hvilken det varit som förledt honom till att påstå det han af Bruno blifvit pinad; men rådstufvurätten afsade, att då denna frågas besvarande ej stode i sammanhang med förevarande ransakning, kunde Långström icke tillåtas att till protokollet något härom uppgifva. . Vidare förekom icke. Aklagaren och parterne tillsades att slutligt utslag skulle nästa Tisdag kl. 11 f. m. afkunnas, till afhörande af hvilket Långström skulle åter upphemtas. Långström öfverlemnades åt sin bevakning och affördes. Ut supra, Ex protocollo, Ludvig Möller. Den tänkande läsaren genomskådar lätt förhållandet med denna Långstroms återtagande af sin angifvelse; men beklagligen för vederbörande tjenar denna affär endast att ytterligare kompromettera dem. Denna Långströms sednare bekännelse är nemligen uppenbart stridande mot verkliga förhållandet. Ty utom det orimliga deri, att Långström samma natt skulle hafva funnit bitar af en spansk fluga i sin cell, strider läkarens betyg om sårets beskaffenhet emot en sådan förklaring öfver dess uppkomst. Läkarebetyget innehåller nemligen: På högra handens utsida visade sig en större öppnad blåsa, utan inflammerade kanter och utan djup botten. Vid fingrarnes förening med handen funnos några små hela blåsor med inflammerade kanter innehållande en klen vätska och till utseendet liknande brännblåsor. På öfra sidan af de fyra långa fingrarne var huden skrynklig och missfärgad.— De der spansk-flugbitarne måtte hafva ägten besynnerlig egenskap, då de kunnat åstadkomma sådana verkningar på slngrarne. Denna dikt är alltför grof, för att kunna vinna mera tilltro än historien om soppan, och gör föga heder åt den eller dem, som lagt densamma i Långströms mund. Troligen skul2— ——— — ty sedan sin afresa från Brest hade han stän22: ANh tala varit i hartrinaA rand