Det Varbergska fästningsmålet. Våra läsare torde erinra sig den berättelse vi härom dagen meddelade om ett groft våld utöfvadt i Warbergs strasls-fangelse mot en lifstidssånge, Långström, af en vaktknekt Bruno och hans handtlangare. Det blef af denna berättelse klart, huru illa än undersökningen vid Warbergs rådstufvurätt blifvit förd och bura ofullständigt protokollerna redogjorde för saken, att Långström blifvit upphemtad till Bruno, på det s. k. expeditionsrummet, kl. 3 9 på aftonen; att han vid inträdet i rummet rusat på Bruno och fattat honom i strupen, och att han derefter, öfvermannad af fångknekten Roos och sastningssången Cannler, blef lagd i krumm och rullad utför golsvet; att han härunder tillfrågades om han icke kunde göra bättre reda för de bortstulna penningarne, samt att han ändteligen aflördes från samma rum till sin cell omkring kl. 11 på natten. — Detta är hvad som genom undersökningen och protokollerna blifvit fullt utredt. Men det svåraste i anklagelsen mot Bruno var, att Långström skulle hafva blifvit rullad så nära intill den i kakelugnen brinnande elden, att hans högra hand deraffått en svår brännskada, som genom vanvårdnad blifvit förvärrad till ett ohyggligt sår. Här var det svårt att inse rätta förhållandet, men åtskilliga omständigheter sörekommo, som varit tillräckliga att åstadkomma bevisning, derest undersökningen blifvit rätt förd. En sådan omständighet var, att Långström vid inträdet i rummet till Bruno uppenbarligen ej hade någon skada i handen, men att han deremot tidigt följande morgonen hade handen skadad af brännblåsor — de måste således hafva uppkommit under natten, hvarigenom Brunos påstående, att Långström med fit skadat sig med het soppa förlorade all kraft, då naturligtvis ej någon het soppa varit hos honom under natten, i cellen, tillgänglig. Vidare fö: rekom, att eld brann i kakelugnen i expeditionsrummet kl. mellan 9 och 11 på aftonen, midt i sommaren; slutligen utvisade Långströms hand inskärningar af snören, hvilka han ej gerna kunnat göra sig sjelf, såsom