från båda Indierna gå på de europeiska hamnarne, nästan nödvändigt måste passera. Gregor liknade de fiskare, hvilka af vissa kännetecken på hafvet veta, på hvilka punkter den rikligaste fångsten finnes. Emellertid hade fartyget redan i åtta dagar kryssat på denna höjd, i det detsamma än närmade sig fasta landet, än vände stäfven mot Archipelagen, utan att något gynsamt tillfälle ännu erbjudit sig. Aldrig hade dess besättning så länge varit overksam; aldrig hade sablarne och änterbilorna haft så lång hvila; icke ett segel syntes vid horizonten, och intet afbröt enformigheten på hafvet. Solen gick upp och gick åter ned öfver en hafsyta, som knappt krusades af den lättaste bris. Det var under den lugna årstiden, och huru rörlig briggen än var, låg den dock ofta hela timmar liksom fastnaglad, och seglen bängde slappa ned utefter masterna. För sjömän sådana som de på Gregor var denna belägenhet den olidligaste af alla. Bland hela besättningen var kaptenen sjelf den otåligaste. I allmänhet är sjömannens karakter af den beskalfenhet, att han finner sig i de obehagligheter, hvilka åtföfja hans yrke; han vet ganska väl, att han ej kan befalla öfver elementerna, och med sin vanliga filosofi finner han sig i sitt öde. Detta var denna