QAOO— le han sjelf hafva ljugit mycket qvickare. Mer den förvärrar saken betydligt, då det härige nom blir klart att brännskadan ej kunnat på annat sätt förklaras, hvadan det ökar sannolikheten, att den vållats på sätt Långström från början uppgifvit. Då så är, kröner de verket, när Bruno yrkar, att Långström skulle uppgisva, ,hvilken detävarit, som förledt honom, att påstå det han af Bruno blifvit pinad— en fråga hvars andemening vi väl förstå då vi genom trovärdig uppg gift från orten erfa rit, att man velat påbörda fångpredikanten på stället att hafva förledt Långström till den fal ska angifvelsen. Emellertid har rådstufvurätten icke sunni skäligt, att fästa något afseende på hela den: na sednare historia, utan har fällt följande utslag: Hvad sålunda med mera under ransakningen inlupit, har rådstufvurätten öfvervägat; finnande något afseende lika litet kunna hafvas å de rättelser i anklagelsen, Långström gjort vid sista ransakningstillfället som å hvad enskilde parterne derförut emot hvarandra obestyrkt påstått, utan varder sjelfva målet, efter thy laga skäl deruti förebragta blifvit, till pröfning a Rådstufvurätten företaget; dervid rådstufvurätten anser någon bevisning icke hafva förekommit derom, al! Långström upphemtats till expeditionsrummet, eller sedermera underkastats något pinande för att förmås till bekännelse af förenämnde stöld; bvadan rådstufvurätten förklarar, det Bruno icke kan till denna del a anklagelsen bindas; hvaremot Bruno, som vid tillfället varit öfriges förman och befälhafvare, alltid till last ligger, att han i sin närvaro tillåtit Långströms bastande och bindande samt qvarhållan:e i sådant fängslad tillstånd utan att visas kunnat, att det varit oundgäng: ligt nödvändigt i följd af någon af Långström befarad vidare våldsamhet, sedan Långström blifvit af Canzlei och Roos nödgad att släppa det tag, han, vid inträdet uti expeditionsrummet, fattat i Bruno; och finner rådstufvurätten Brunos tillgörande i: berörde afseende närmast kunna hänföras under 6:te kapitlet 14 af kongl. krigs-artiklarne den 31 Mars 1798. Likasom rådstufvurätten, enär Långström ej ens kunnat göra sannolikt, att han, för att värja sig från misshandel fattat Bruno i strupen, anser denna Långströms för: gripelse emot Brunos person böra efter samma lag. rum bedömas; i anseende hvartill rådstufvurätten dö: mer, i förmåga af ofvanåberopade lagrum, Bruno at vara sin vid Warbergs straffängelse innehafvande vakt. mästareljenst förlustig och Långström att straffas med 14 dagars fängelse vid vatten och bröd. Brunos förbrytelse har sålunda af rådhusrät ten blifvit straffad med tjenstens förlust, sedar han ej kunnat öfverbevisas om att han velat tvinga Långström till bekännelse. Det synes häremot ej vara något att anmärka, sedan un dersökningen ej kunnat närmare utreda saken Likväl torde Roos uppgift, att Bruno i hans närvaro frågat Långström, under det han låg bunden: ,huruvida han ej kunde göra bättre reda för penningarne — hafva bordt blifva tager närmare i betraktande, likasom upphemtninger till expeditionsrummet vid denna tid på dygnet. Men hvad rådstufvur. här förbigått, hoppas v att fångstyrelsen, som kan och bör handla ef ter moralisk öfverbevisning, äfven då de juri diska bevisen ej äro fullt tillräckliga, skal uppmärksamma, till hindrande så vidt möjlig af dylika grofva våld, utöfvade af ett fångelse: väktare, hvilka dermed visa sig ej vara stor bättre på karakterens vägnar än de lifstidsfån gar, som äro anförtrodde åt deras bevakning och vård samt — om saken rätt uppfattas — åt deras omsorger för de brottsliges förbätt ring. AA ——