Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1854, sida 3

det på er. Men den gode mannen är icke hemma i sakerna; han känner icke knepet!4 Bildhuggaren insåg nu väl, att han icke kunde fortsätta sitt incognito; ban gaf derföre sin granne rätt och frågade: Men säg mig då, hur kan du känna mig? Ja, det kan nu vara detsamma; men ni kan tro mig, — hr Sue känner alldeles icke vår rotvälska; den rotvälska han skrifver talade vi här för 10 år sedan. Nu är det helt annorlunda. Men sök nu att komma bort; jag försäkrar er, man har ett vaksamt öga på er; man tror er vara en polisspion; korteligen, man känner er icke, och ni generar alltså. Är ni ensam här? Ja! Desto vär re! Men säg mig, hvar har du sett mig förr? Det hörer icke till denna sak; men vill ni nödvändigt veta hvem jag är, så är jag, hvad hr Sue kallar en Åsagot aslranchi, ett uttryck, som för resten icke är begagnadt på de sista 10 åren: nu är jag hvad vi kalla en cheval de retour. Hr Sue skrifver nu så godt han kan, men riktigt är det icke. Men hr B, skynda er nu bort; jag skall följa er bort till hörnet. Vår äfventyrare lemnade tapis franc, sedan ban mottagit denna kritik öfver sin älsklingslektyr. Cheval de retouren gaf honom den helsning med på vägen: Åunu ett godt råd till afsked, hr Be, säg till edra vänner och bekanta, att de skola icke vara så nyfikna som ni; — det kunde händelsevis bekomma dem mindre väl. Nu, godnatt! (Portf.) Den engelske skådespelaren Garricks första uppträdande. En stor mängd af åskådare voro den 15 Juli 1741 församlade på teatern i Goodmansfjeld, en af Londons teatrar af andra rangen. En ännu obekant, ung man, som, efter hvad ryktet berättade, var mycket lofvande, ämnade träda upp i Shakespeares Richard den tredje, uti titelrölen. Teaterpubliken hade, utan otålighet, väntat en hel timma. Omsider gick ridån upp. Richard visar sig. Hans ädla hållning, lätta rörelser och den fina klokbet, som afspeglades i hans ansigtsdrag, väckte en gynnsam föreställning om den unge skådespelaren, och i spänd väntan längtar man att få höra de första orden af den bekanta monologen, med hvilken stycket begynner. Men några sekunder förflyta. Intet enda ljud förnimmes. Der herrskar djup tystnad; ingen menniska rör sig. Ånnu en minut går till ända. Skådespelaren står ständigt bakom lamporna, betraktar publiken med skygg blick, öppnar munnen, utan att uttala ett enda ord; han går några steg fram, rörer läpparne ånyo, men likväl får allmänheten icke höra ett enda ord. Askådarne förlora tålamodet. Man begynner skratta; några till och med hvissla. En stämma ropar: ,Ar Richard stum ? Öfver skådeplatsen tränger en hvinande hvissling. Den stackars debutanten är alldeles förstämd, och med förtviflan skyndar han från scenen. ,Allt är förloradt !, ropar han till direktören, under det han skrider fram mellan kulisserna. Jag duger icke till någonting. Ned i Themsen med mig., Man söker lugna honom; men publikens missnöje har stigit till högsta grad. Hvissling, trampning, skrik, allt förenar sig till en afskyvärd konsert. Engelsmännen, som ofta äro kalla och lugna, skrida stundom till ytterligheter, då de ge tillkänna misshag eller bifall. Slutligen visade sig direktören. Småningom blef publiken åter lugn. Direktören sade: Mina herrar! Den skådespelare, som fått sig tilldelad Richards röle, blef vid sitt första uppträdande skakad af en så häftig sinnesrörelse, att rösten för ett ögonblick nekade honom sin tjenst. Om en liten stund ämnar han åter träda fram, och anhåller om publikens godhetssulla öfverseende. Dessa ord stillade publikens harm. Man kom öfverens, att först höra debutanten, och sedan fälla sitt omdöme. ,Kanske han har talang, hördes en af ååskådarne yttra. Detta ,kanske blef snart visshet. Den unge mannen, som åter begynte på sin röle, väckte med sitt naturliga spel, sin blida, välljudande röst, straxt efter första monologen, ett bifallssorl i teatersalongen; och då småningom under handlingens fortskridande de momenter, uti hvilka passioner framställdes återgålvos med allt större framgång, så gafs der ingen gräns för teaterpublikens enthusiasm. Huset bäfvade under detta bifallssorl. Publiken, förlägen öfver det misstaget att hafva nära nog förkastat en så mäktig talang, skänkte upprättelse åt Garricks snille. Poeten Pope, som var en af åskådarne, uppsökte debutanten uti syern, tog honom i handen, och sade: ,Jag helsar i er, min herre, Englands förste tragiske skådespelare. Från denna dag var Garricks bana ett ständigt framskridande, och en kedja af triumfer. Inom kort gjorde den kungliga teaterns direktörer honom de mest lysande anbud. Garrick erhöll anställning vid Drurylane, hvars direktör han sedan blef. Hvarje afton, då han uppträdde, blef en fest. — Biljetterna såldes ofta tio gånger dyrare än det vanliga priset; och man slogs verkligen om dem. Uti våra dagar höra dylika uppträden icke till sällsyntheterna. Man erinrar sig Jenny Linds uppträdande i Amerika och Henriette Sontags i Tyskland. (Portföljen.)