Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1854, sida 2

han var alltid i spetsen sör sitt solk, och i handgemänget slogs han som en simpel matros, brukade änterbilan så säkert som trots någon annan, angrep alltid de starkaste och slutade icke, innan spelet var vunnet. Hans adelmod gransade till slöseri; såsom herre på sitt fartyg kunde han gifva besättningen den del af bytet, som han fann för godt; men han gaf dem alltid långt mer, än de kunde vänta, och understundom sin egen del af bytet på köpet. Då någon af hans folk serskildt utmärkt sig, fick han en långt rikare andel än de öfrige, och hade någon visat svaghet eller brist på mod, så fick han ingenting och stundom strasl dertill. På så sätt lät kapten Plouens framgång lätt förklara sig, ty med sådana elementer var intet omöjligt. Det engelska amiralitetet blef snart uppmärksamt på hans fruktade flagga, och de lättaste och bäst utrustade korvetterna i flottan utsändes för att förfölja honom. Han gjorde narr af deras förföljelser; i det ögonblick, då fienden redan trodde sig ha honom fast, gäckade han den genom en djerf manöver, eller han sökte sig med en lots erfarenhet in under en klippig kust och lockade på så sätt sina mindre erfarna förföljare i fällan. Hans öga var säkert och han manövrerade mästerligt; han tillåt ingen annan att kom