Der är för det första Ubicherna, hvilkas land är lika obekant som det inre Afrika. Den stora kartan öfver Kaukasus, som utgifvits af ryska generalstaben, visar här blott ett ofantligt tomt rum. Blott 2 Europeer ha kunnat lemna några upplysningar om Ubicherna, nemligen den engelske resanden Stanislaus Bell och en rysk officer, baron Turnau. För några år sedan gick Bell från ett fartyg, som tillhörde honom sjelf, i land på svarta hafvets kuster och begaf sig dristeligen på väg till Ubichernas land. Med sin lifliga inbillningskraft betraktade Tscherkesserna Bell som en engelsk diplomat och det spridde sig det ryktet, att hans fartyg var förelöparen för en flotta, som skulle hjelpa Tscherkesserne genom att för alltid tillintetgöra moskovitiska herradömet. Detta rykte, som äfven hunnit till Ubicherna, hade beskyddat Bell; man emottog honom i början med mycken utmärkelse. Det varade dock icke länge, innan han upptäckte, att Ubicherna voro mindre godtrogne än Tscherkesserna. Gesandten var fånge hos sina vänner. Han försökte många gånger att flykta med Turkar, som kommo för att köpa slafvar och det lyckades honom slutligen med stor möda. Det följer af sig sjelft, att Bell blott haft ringa utbyte af en sådan resa. Baron Turnau var ännu olyckligare. Czaren har på de senare åren försökt att företaga undersökningar i dessa hemlighetsfulla trakter, för att derifrån erhålla så många upplysningar som möjligt om befolkningen och klimatet. Oförfärade officerare, som förstodo Tscherkessernas språk, iklädde sig landets drägt och inläto sig djerft i blodiga äfventyr. Mera än en hade rest bort och icke kommit tillbaka. Detta betog icke baron Turnau modet. Han gjorde sina förberedelser med lika mycken beräkning som mod. Först lärde han Ubichernas språk, han gaf sin hud en olivebrun färg, klippte sitt skägg på Tscherkessernas sätt och öfvade sig i att bära deras drägt och handtera deras vapen. En Ubich, som han vunnit genom guld, skulle tjena honom till vägvisare. Allt lyckades några veckor. Baron Turnau hade redan besökt flera stammar, då en höfding, som var misstänksammare, än de andra, aftvingade vägvisaren hans hemlighet och kastade czarens djerfva sändebud i fängelse. Ubicherna äro penningesnåle; de fordrade en tscherkessisk mössa aldeles full med rubler i lösen för officeren. Ryska regeringen tyckte det vara oförsigtigt att vänja Kaukasierna vid dylika förtjenster och att baron Turnau nog kunde draga fördel af sin fångenskap i sin sändnings interesse; det kunde alltid vara tid nog att senare lösköpa honom. Den stackars officeren, som sålunda var ett offer för dessa egennyttiga beräkningar, hade utsigt att dö i en fuktig källare, då han en dag, utmärglad och förtviflad, plötsligen efter flera månaders lidanden blef räddad genom en oväntad tillfällighet. Den höfding, som höll Turnau i fångenskap, hade förorättat en af sina tjenare. För att hämnas, beslöt denne att beröfva sin herre den slaf, som bevakades lika noga som en skatt. Nattetid öppnade han för honom fängelsets dörr, och begge ilade bort i galopp på höfdingens bästa hästar. Sådana historier påstås ej vara sällsynta hos Tscherkesserna. Fången i Kaukasus är namnet på en rörande dikt af Puschkin, der Moskoviten befrias af en ung Tscherkessiska, som älskade honom. Hos Ubicherna äro dramerna mindre poetiska. Af alla främlingar, som besökt dessa vildar, äro Stanislaus Bell och baron Turnau de ende som undsluppit döden. Osseterna äro mera bekanta än Ubicherna; A 14