da, sedan staten icke ville anförtro honom något af sina fartyg; att korsarlifvet, då man rätt besinnade saken, äfven hade sina lockelser och sin stora nytta, och att han var beredd att emottaga befälet på ett armeradt fartyg, om man ville tillåta honom att sjelf utvälja manskap och för öfrigt låta honom segla sin egen kosa. Då man talade härom med grefvinnan, svarade hon småleende, att det endast var ett infall, från hvilket han snart sjelfmant skulle afstå. Men hos kapten Plouen följde beslut och handling alltid på hvarandra. Fjorton dagar sednare hade kaptenen utrustat en tolf-kanonsbrigg och utsökt sitt manskap bland de dugtigaste sjömännen i kusthamnarne; hans afsigt var att kryssa i Oceanen för att uppsnappa handelsfartyg, men i nödfall skulle det å hans sida icke heller vara omöjligt att inlåta sig med krigssartygen. Grefvinnan måste således se sin man afresa; men denna afresa hade icke egt rum utan stormiga scener. Dagen innan briggen skulle gå till segels, föreföll i grefvinnans rum ett uppträde, som var så våldsamt, att det genljöd i hela slottet. Tjenstfolket hörde grälande röster, snyftningar och skrik; möbler sönderslogos, ja man påstod att det gått ännu längre. Kaptenen afreste icke destomindre på den dag han