gisna losten, så srågas: hvad vål 3,000 man kunde på Gottland uträtta, äfven om man hade gifvit Gottlands nationalbevaring Tige gevär, i stället för de gamla, af margfaldiga modeller, som nu göra så stora bekymmer vid patrontillverkningen. Insis åberopande af alla dessa fästningsgarnisoners och expeditioners förminskande, efter några månaders tid, bevisar ingenting i sak; ty alldeles samma omständigheter egde rum då, som när de först afsändes — behösdes de då, så behöfdes de ock sedan och skulle behöfvas ännu. I Högst löjligt är Ins:ns föregifvande om vigten af Gottlands förseende med ett tusental soldater, för att betrygga ön mot de frigjorda ryska krigsskepp, som skola efterträda de engelska och franska vid Fårösund. Hvad i all verlden är det då som vi hafva i belöning, för att genom vår neutralitet, vår regerings djupa politiska vishet och försigtighet, hafva räddat Ryssland från samma missöde i norden, som i södern? Är det då nu Ryssland, som är vår fiende, sedan vi gjort det all den tjenst, som vänskap, frändskap och allt slags annat — skap kunnat berättiga till? I så fall har sannerligen vår regerings politik varit så förkastlig, att hon aldrig kan ansvara nationen derför! vi vilja ej nu uttala oss vidare här; om; men denna så ofta framkastade fara för Ryssland, som ständigt höres, då man vill hafva anslag och kreditiver, synes oss stå illa tillsamman med skyggheten att medverka till inskränkning i czarväldets anspråksfulla öfvermakt. Hvad omkostnaderna för flottan beträffar, så är det möjligt, alt de i proportion fordrat mera än landtförsvaret. Men ständerna hafva beviljat alla de ständiga och extra anslag, som begärts för densamma; och expeditionerna hafva ej varit af sådan betydenhet, att neutralitets-kreditivet bordt behöfva deraf medtagas. Hur det skett, så är detta äfven högst obetänksamt; ty icke kan det försvaras med pratet ,om behofvet att visa svenska slaggan, eller med skrytet att några af våra fartyg ådragit sig andra nationers ,uppmärksamhet m. m. dylikt. Det vissa är, att mera manskap hade kunnat öfvas för samma kostnad, om man verkligen afsett vår flottas öfning och gjort mera för skärgårdsvapnet än för linieskeppsflottan. Men om man ock ej ville lägga vigt uppå, att de delar af Åkreditivet för neutralitetens upprätthållande, som blifvit disponerade, kunnat nyttigare användas, utan endast fordra, att de dermed bestridda kostnader måtte uppgifvas för rikets ständer, innan desse bevilja mindre kreditivets förhöjning, så återstår dock en annan ganska vigtig fråga: har regeringen rätt att fordra, och kunna rikets ständer enligt landets grundlagar försvara, om de medgifva så stora summor, under namn af kreditiver, utan pröfning af behofven, och till disposition af regeringen, utan skyldighet för densamma att rådgöra med rikets ständer eller inhemta deras tankar, i fall stora behof för rikets försvar verkligen kunde ifrågakomma? Se der; en fråga, som förtjenar den största uppmärksamhet ! Regeringsformen bjuder, att en summa skall ställas till regeringens disposition, för händeldelse af krig, men denna, eller det såkallade stora kreditivet, (nu två millioner rdr bko) får ej lyftas förr än ständernas sammankallande i hufvudstadens kyrkor blifvit kungjordt. Här har man påtagligen en princip stadgad. För hvad som mera i och för ett krig behöfs, måste konungen rådgöra med rikets ständer. Den andra kreditiv-summa, som reg.-sormen omtalar, eller det nu ifrågavarande mindre kreditivet, hittills en million, men som man nu vill höja till 23 millionqar, alltså större än det s. k. stora kreditivet, skall kunna af konungen disponeras, för Rikets försvar eler andra högst vigtiga och angeldgna åndamål, sedan han deröfver hört hela statsrådet, och han finner den oundvikligen nödig. Att nu föröka det mindre kreditivet så, att konungen icke behöfver i händelse af krig genast samråda med rikets ständer, utan deremot regeringen, det vill säga statsrådet, endast behöfver höras, och ett krig börjas samt en tid föras på deras inrådan allena, är både betänkligt och synbarligen stridande mot grundlagens mening samt svenska folkets rättigheter. Detta är så mycket vigtigare att taga i betraktande, som vårt förhållande med ett annat med oss förenadt rike gör det ännu nödvändigare; ty för anfallskrig får ej Norges krigsmakt användas utan storthingets samtycke — och för ett försvarskrig kan väl konungen sammandraga trupper, men han har ej af norska staten på förhand medel till krigskostnader, och således kan Han ej innan storthinget samlats bekosta den norska krigsmakt, som behöfde förenas