Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1854, sida 1

tänkte på något dylikt. Först slera månader senare blef det synligt på toppen af denna kulle, utan att någon med säkerhet kunde säga, när det var ditsatt, eller hvilken hand som rest det. En half timma före dagningen lemnade mördarne stället och begåsfvo sig tillbaka till floden. Ehuru bondgossen var nastan stel af köld, följde han efter dem så länge han kunde; han såg dem åter stiga i slupen, såg dem segla tillbaka med strömmen och styra bortåt redden vid Brest; han återvände ej, innan han helt och hållet förlorat dem ur sigte. Hvad han denna natt sett, berättade han blott för sina aldra närmaste, och dessa ålade honom att icke låta det blifva be kant vidare, på det att det icke måtte komma för öfverhetens öron. Detta är en bland bönderna mycket bruklig slags försig tighet. De vilja heldre, att ett brott skall förbli ostrasladt, än att de sjelfva skola inblandas deri och utsättas för alla dermed förenade olägenheter. De tro, att det alltid kostar dem något att få att göra med rättvisans handhafvare, och anse derföre för klokast att icke inblanda sig uti hvad som egentligen icke angår dem. På detta sätt låter det förklara sig, att ett så afskyvärdt brott kunde förbli oupptäckt och ostratfadt. 2. Slottet Ajot. Fram på förmiddagen efter denna fasansfulla natt spred sig i staden Brest ett förunderligt rykte, som på ett ögonblick vandrade från mun till mun och från dörr till dörr. Det sa des, att grefvinnan Plouen försvunnit från sitt slott Ajot, och att man icke visste hvad som blifvit af henne. Man tillade följande närmare omständigheter : Klockan tio på morgonen hade hennes kammarjungfru, som ännu ej hört någon rörelse inne i hennes rum, börjat bli orolig. Hon försökte öppna dörren, men regeln var tillskjuten; hon bultade på, först sakta, derpå allt starkare och starkare, men ingen svarade; slutligen måste man efterskicka en smed, för att få dörren öppnad. Då man inkom, var rummet tomt;