Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1854, sida 1

RKorsaren. Roman af Louis Reybaud. öfversåttning. Forts. sr. N.o 232.) — Det är förbi! sade bödeln. — Godt, för bort hene! svarade den andre. Åthleten lydde och tog liket i sina armar, medan hans ick förut med en lykta och belyste detta liktåg. Natten var mörk, och de gingo så tätt förbi den unge bonden, att! de nästan vidrörde honom; om de märkt honom, hade det varit förbi med honom! Han dolde sig bakom en tjock trädstam och återhöll andedrägten, under det mördarne vexlade följande ord med hvarandra: — Men hvar är det då? frågade den som bar lyktan. — Något längre till höger, svarade den andre, som bar liket. Hvad det är för ett satans mörker i denna qvälhl — Nu äro vi vid häcken! Det är icke på den här siledsagare g dan. — Stanna litet! hviskade den undersätsige; det förekommer mig som hörde jag något buller. Det var verkligen bondgossen, som kommit att stöta mot en trädstubbe och höll på att falla omkull. Han var nära att dö af ångest och trodde sig redan upptäckt. — Kujon! sade den andre. Ser du i syne? Bry dig blott om ingenting och gå på! Äro vi snart framme ? — Ja nu äro vi der! Här är just grafven — och en förbannad vacker graf, som kostat mig mycken möda. Tänk bara: fem fot djup! Det kan man kalla en treflig, mjuk säng! Men hvad skall jag göra nu då ? — Låt det få ett slut. För bort henne! Låt det få ett slut! Dessa voro kommandoorden i denna fasansfulla natt! Bödeln utförde sitt värf, Gud vet hur; derpå skyndade han att kasta jord öfver liket, för att dölja hvarje spår af sitt brott. Det var denna plats, som syntes utanför och som injagade de senare invånarne i de kringliggande byarne så mycken förskräckelse. Hvad beträffar korset, så blef det icke ditsatt denna natt, ty ingen af bödlarne