Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1854, sida 1

— O, mina unga damer, Gud skall belöna er för det ni kommit hit såsom skyddsenglar för oss alla och räddat mig från! döden! — År ni nu nöjd? frågade Anna. — Jag kan icke påminna mig den tid, då jag varit så lycklig som i detta ögonblick. Se hur min lille Johans insiste strålar der borta vid kaminen, och om den lilla oskyldiga! engeln, som ligger der, kunde tala, så skulle äfven hon valsigna er och tacka er för allt hvad ni gjort för oss. Vid dessa ord sprang Anna bort till det sjuka barnet, och då hon lätt förstod, att det var brist och nöd, som bragt det på grafvens brädd, gaf hon Adele ett tecken att bryta upp och och följa sig; denna, som blifvit kär i den lille gossen, tog honom upp på sina armar, kysste honom på kinden och gick bort till sin väninna. I dörren vände Anna sig ännu en gång om och sade: — Om en half timma skall en läkare vara hos ert barn, och jag tviflar icke på att det åter skall komma sig. Vid dessa ord ilade arbetskarlen och hans hustru bort till dörren, och deras tacksamhetsyttringar och välsignelser följde de båda unga qvinnorna, tilldess de försvunno ur deras åsyn. Hvarken Anna eller hennes väninna förmådde under de första ögonblicken säga ett ord; deras hjertan voro alltför fulla, deras själar alltför rörde, för att de kunde gifva sina känslor luft i ord. — Nå, Adele, sade Anna slutligen, finner du ännu de fattige lika frånstötande som förr? — O nej, nej, svarade Adele. Jag känner tvertom min siäl lyftad, och jag har blifvit bekant med känslor, som hittills varit mig fremmande. Jag är icke längre rädd för fattige eller för att komma i beröring med dem. Såg du icke att jag tog den lille gossen på mitt knå och att jag kysste honom? Hvad juet var för en söt liten gosse! Jag kan icke låta bli att tanka på honom. Den stackars lille Johan! Och såg du, han fick täårar i vgstel då du gick? Finnes väl någon lycka, som kan jemföras med vår? Dessa hederliga menniskor höllo just på att dö af hunger och anropade Himlen om räddning. Då kommo vi liksom den gudomliga barmhertighetens sändebud, och de knäböjde för oss liksom för tvenne englar, hvilka förkunnade dem att deras böner blifvit hörda. O Anna! hur verldsliga och lättsinniga våra tankar än äro, så tror jag dock, att dessa menhiskors glädjetårar försona mer än ett af våra fel!