Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1854, sida 3

BYV UId1IA 1U4 HL— LTVLTfkä?, — — Styckegods. Prestgård I Lappmarken. Uti Hernösandsposten läses följande beskrifning på en prestgård, som en kapellpredikant i Lappmarken får tillträda: Ett rum, endast ett, der hvarken förstuga eller kammare finnes. Rummet är till en tredjedel upptaget af ett mjölkskåp, en köksspis, ett bord och tvenne sängar. Der bo förut en nybyggare, hustru med sex barn, en snickare med sin verkstad, en smed, lappman, en tjenstepiga samt trenne skjutsbönder, och här måste presten jemte sin fru, i brist på annat rum, äfven tillsvidare taga sin bostad och anse det på en gång såsom kök, studerkammare och toilettrum. Violinisten Hauser i Californien. Från den skicklige och högt värderade violinisten M. Hauser, som för ett tiotal af år sedan härstädes gaf åtskilliga konserter, och som förvärfvade sig ett stort antal vänner bland våra musikartister och amatörer, meddelar Ostdeutsche Post ett bref, deruti hr Hauser i följande ord skildrar sitt konstnärslif i San Fransisco: Mina konserter gå raskt som ginge de med locomotiv. Gud gifve blott San Fransiscanerna framgent lika god appetit på dem, som hittills! Dagligen en konsert! Jag är högst belåten. Nyligen under en konsert, närmade sig till mig ett, något till åren kommet, Engelskt fruntimmer, och tilltalade mig i högst smickrande ordalag. Då hon aflägsnade sig, hade hon som present qvarlemnat ett elegant arbetadt album, fylldt med guldstost: öfverst låg ett enthusiastiskt poöm på engelska. En härvarande härfrisör bar på skylten till sin lokal låtit måla: ÅMiska Hauser. I Stockton blef mitt hjeltemod satt på ett svårt prof. Då jag under en konsert just höll på att låta min Fogel sjunga i sin högsta slageolet, upphof publiken ett det förskräckligaste jemmerskri. En sådan dräpande effekt af en oskyldig fogelsång hade jag sannerligen icke väntat mig. Då jag ärnade uttrycka min förvåning häröfver, fann jag, till min fasa, en den mest fruktansvärda rival, som nånsin dragit allmänhetens uppmärksamhet från en konsertgifvare, presentera sig för auditoriet under gestalten af en lefvande tiger. Bredvid den af träd byggda konsertsalen fanns en annan sal, der samtidigt ett menageri till allmänt åskådande var uppställdt. Var det en händelse, eller en ironi af ödet, alltnog, konsert och menageri vidrörde hvarandra, om an just icke som några ytterligheter. Genom trängseln i konsertsalen hade dörren, som förde in i menageriet, blifvit sprängd, och tätt bakom densamma öppnade sig för mitt publikum en fasaväckande scen. Plötsligt skallade från alla sidor: Tigern! Tigern! och hvar och en tänkte blott på att undkomma. Till alla lycka befann sig det fruktade vilddjuret i en bur, hvilket dock hvarken af mig eller af de flesta på så långt håll i början kunde ses. Snart likväl öfvertygade man sig om den tvungna oskulden och omgallrade fridsamheten hos den Afrikanske gästen, som dessutom ådagalade den utomordentligaste bravour, i det han helt lugnt och stilla åhörde konserten till slutet. Uppmuntrad af den randiga åhörarens exempel, stannade också det öfriga auditoriet qvar till slutet af konserten. Eget nog fick jag, konsertgifvaren, för den obudne konsertgästen erlägga en ganska hög entre. Salens ägare fordrade nämligen för väggens söndersprängande en skadeersättning af 200 dollars. Jag måste underkasta mig denna egenmäktighet, ty den aktningsvärde ägaren af lokalen, som lät mig så dyrt betala denna krigiska scen, var — sjelfva fredsdomaren i staden. 1 Europa hade ett sådant impromtu ovilkorligt gjort slut på representationen, men här, der modet gåller mera än penningar, och der så många tigerhistorier höra till ordningen för dagen, finner man det icke naturvidrigt alls, att en längre tid vistas under ett tak i sållskap med ett rofdjur. Redaktören af Calisorniska Statstidningen sände mig för några dagar sedan en präktig brillantsring — en händelse, som blott i Californien kan inträffa; annorstädes plär förhållandet vara omvändt. Som jag förnummit, lär man stött sig derpå, att jag, sedan min ankomst till Amerika, förändrat mitt ärliga tyska namn Michel till Miska. Sannerligen är jag icke härtill alldeles oskyldig. Den högt aktningsvärde m:r Barnum har så plockat den tyska Michel, att han inte en gång låtit honom behålla sitt ärliga namn. ÅMWiska, resonnerade han, klingar mera lockande, främmande, och påminner om ziguenarbandena, kringströfvande bland de Ungerska bergen. Han känner Amerikanarne, och jag måste foga mig derefler, likasom elefanten Miss Baba, hvilken denne herre behandlade på samma sätt. Dock. himlen vare ofvad att jag undslapp denne konstens mecenas, som lenne herre naivt nog kallar sig: han har för mig förvittrat Mången njutning och förorsakat mig många zanska bittra stunder. För åtta dagar sedan besökte jag en familj, som