Fler vit OL: 1 HauC HHCTL all DCIAaATA adl allura IIIäAaH:. ter, så att för neutralitetens upprätthållande alla anslag äro obehöfliga. England och Frankrike ämna icke stö ra vårt lugn, det hafva de visat, och vår erkesiend kan icke, om han ock skulle vilja, göra oss något fö! när. Så mycket mindre bör den äskade summan be viljas, som man icke hyser förtroende till konseljen mot hvilken borgareoch bondestånden nyligen utta lat sitt misstroende. Man bör således vidblifva del gamla beloppet och se till att man icke i otid utarmar landet, så att det står oförmöget till ansträngningar, då det verkligen gäller. Många instämde med Sahlström. Anders Jonsson från Skaraborgs län ansåg att fol. ket har anspråk på att få veta om det verkligen är a! behofvet att draga så stora summor från jordbruket, handeln och näringarne. Om det är nödvändigt at använda många millioner på krigiska tillrustningar, så måste någon fara för fäderneslandets ära eller sjelfbestånd finnas. För blott fredliga parader finnes intet skäl att sätta de produktiva yrkena på svältkur. Men någon upplysning derom har regeringen icke gifvit representationen. I andra konstitutionella samhällen bruka regeringarne redogöra för anledningarne till sina penningeanspråk, men vår minister låtsar som om hon icke ville erkänna folkets rätt att få veta hvartill dess penningar användas. Folkets ombud borde derföre helt enkelt vägra att lemna sådana. Här vet man icke ens huru mycket som är qvar af förut anvisade medel. För neutralitetens upprätthållande vore det missbushållning att vidare gifva ut folkets medel. Att vidare anlita nationens vid denna riksdag medtagna till gångar borde aldrig komma i fråga, om icke krig står för dörren, och då skall regeringen icke bli utan hvarken folk eller penningar. Med en finansminister, som ståndet med största skäl önskat måtte aflägsnas ur konungens konselj, borde inga stora summor beviljas, och Anders Jonsson ville derföre att lilla kreditivet skulle bestämmas till blott en half million, hvaremot det stora kunde ökas, till bevis att folket verkligen är beredt att göra uppoffringar ifall nöden så kräfver. Lars Rasmusson och Erik Kristensson voro af samma äsigt. Jonas Christoffersson erinrade, att man ännu icke vet huru mycket som åtgått af de stora summor som redan äro beviljade; det kan väl icke vara så mycket, ty visst har man haft ett och annat lustläger, såsom dalregementets på Drottningholm, men dertill måtte väl ej öfver 3 millioner ha behöfts. Andra regementen hafva icke haft möte och derigenom har väl besparing uppstått. Tills statsutskottet kan meddela bestämda upplysningar om hvad som finnes qvar och hur det ösriga blifvit användt, motsätter han sig bifall till propositionen. Nils Svensson hade lika med Johannes Nilsson och några andra, som ville ha propositionen ännu en gång bordlagd, men ej kunde så det tillfölje af 49 S Riksdagsordningen, trott att det ej behöfde vara så brådt med remitteringen. Nu ville han emellertid uppmana utskottet att skaffa utredning om några medel finnas och om några medel behöfvas. Blir kreditivet ökadt med 13 million, så får regeringen nog något tillfälle att tillintetgöra dessa medel. Iillika ville han veta hvad brödrafolket bidragit eller kommer att bidraga till neutralitetens upprätthållande, och intill dess en ordentlig utredning erhålles, ville han icke rösta för denna proposition. Ola Svensson ansåg sig, då ständerna redan beviljat dels ett särskildt kreditiv, dels andra betydliga belopp till försvarsverket, böra förena sig med Sahlström. Lars Gustaf Andersson och Måns Månsson voro äfven af samma åsigt som Sahlström, men M. Månsson tillade att han ansåg ändamålet med neutraliteten vara att lägga värsta tungan på ordinarie roteringen, emedan eljest både srälse-, säterioch andra dylika jordnaturer fått deltaga lika i bördan. Ola Persson förklarade, att han var bland dem som ropade bifall i Februari till det särskilda kreditivet, men det hade han gjort i tanke att riket behöfde försvaras. Nu hade man med de penningarne ej uträttat annat än skickat några hundra man till Gottland och låtit några fartyg utlöpa ur hamnarne, och således borde man ej bifalla till mera penningar. Men om det gåller ett riktigt krig mot Ryssland-, så skulle ingen af allmogen undandraga sig att derför offra sista skärfven. Tobias Lind, Lekberg, Per Nilsson och Jöns Andersson motsatte sig alla den nu beviljade summan, dels emedan beväpnad neutralitet är onödig, då ingen fremmande makt hotar landets lugn, dels derföre att det icke är upplyst om hvad som är qvar af redan anslagna medel. Förre vice talman Nils Persson i Boda tyckte att representationen hade rättvist anspråk att få veta hvad som var användt af de förra medlen, och då regeringen icke lemnal dessa upplysningar, så var det naturligt att tvekan skulle uppstå om behöfligheten af hvad som nu fordras. Äfven han ville heldre öka det stora kreditivet än det lilia. Henrik Andersson, hvilken jemte Nils Andersson var den ende, som i vintras satte sig emot det särskilda kreditivets beviljande, hörde nu med tillfredsställelse att bladet vändt sig, och tyckte också att det var tid att öppna ögonen. Om det vore fråga om att anslå medel till rikets försvar, så skulle han icke säga ett ord emot, men till krigslekar i fredstid ville han icke förslösa folkets pengar. Man ser nog huru folket af de ständiga utsugningarne blir uppledset och i stora hopar lemnar landet. Talaren yrkade att man ej skulle afsätta mer än en half millon denna gång. Lars Larsson ville ej inlåta sig på neutralitetens nytta eller skada och trodde att de medel, som af särskilda kreditivet blifvit använda, blifvit utgifna för rikets försvar. Han hoppades dock att större delen skulle vara qvar och ville icke anvisa medel på höft, då erfarenheten visat, att det icke är svårt uppfinna utvägar till deras användande. Johan Petter Danielsson fann det oväntadt och förvånande att finansministern på så nakna och underhaltiga skäl som de förebragta, då landets lugn icke hotas, kunde begära så stora summor. Ty alt freden icke hotades, det kunde man antaga då ej mera begärts; och stod kriget för dörren så var både denna summa och stora kreditivet otillräckliga. Nils Andersson och Jons Persson talade också nds propesitionen, på samma skäl som de föregående. Medin antog att hemliga utskottets ledamöter voro af samma åsigter, Som nu i ståndet uttalat sig, då ingen af dem understödt den kongliga propositionen, och tillfölje deraf var äfven han emot bifall dertill.