Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1854, sida 1

— För mig är det sörträssligt, Adele. Jag gick ut för en timma sedan och har redan varit omkring i tjugu fattiga boningar. Jag har sett så mycket elände der, att mitt hjerta nästan vill brista — hunger, köld, sjukdom, nakenhet. . . o, det år otroligt, att så mycken nöd kan finnas här i verlden! Ack, jag känner mig så lycklig öfver att vara rik, ty den högsta njutning är ändå att kunna göra andra godt. — Men du är ju helt gråtfärdig, Anna! Var då för Guds skuld icke så fasligt sentimental! Tro mig, de fattige äro alldeles icke så mycket att beklaga i vinter. Det har ju åt alla håll och kanter blifvit utdeladt kol och bränsle, bröd och potatis i mängd. Ännu i går tecknade jag mig för 50 Francs, och jag föredrager långt heldre att låta utdela mina penningar utaf personer, som ha bestyr med sådant, än att sjelf gå omkring i dessa afskyvärda kyffen. — Du känner icke de fattige, Adele. Bedöm dem för alll del icke efter dessa trasiga tiggare, hvilka drifva bettleriet som ett handtverk, och som med afsigt gå halfnakna på gatan, för att uppväcka fasa och medlidande. Kom med mig! Jag skalll visa dig arbetare, på hvilkas kläder icke finnes ett enda hål, hvilkas boningar äro renliga och ordentliga, och hvilka aldrig öppna munnen för att tigga, utan blott för att tacka och vålsigna. Du skall se hungern målad i deras ansigten, barnens stelfrusna fingrar, modrens tårar och sadrens dystra förtvislan. Och när då dina ögon hafva betraktat denna stumma tafla af nöd och förtviflan, hvilken himmelsk glädje skall du icke då känna af att kunna göra slut på all denna jemmer med några penningar! ... Du skall se de små barnen hoppa af glädje omkring dig, modren hopknäppa sina händer och fadren trycka din hand mellan sina hårda fingrar och fukta den med sina heta tårar. Åfven du, Adele, skall fälla tårar, och du skall icke draga din hand tillbaka, icke ens om de händer, hvilka trycka dina, äro än så hårda. Tro mig, Adele, ett dylikt ögonblick är omöjligt att glömma. Under det Anna med rörd röst utkastade denna tafla, hade hennes väninna icke yttrat ett enda ord. Annas rörelse hade djupt gripit henne, och då denna åter sg på henne, framdrog hon ur sin muss en näsduk, för att aftorka tvenne stora tårar, som rullade utför hennes kinder. — Anna, sade hon, jag vill tillsammans med dig besöka de fattige. Jag har tillräckligt penningar hos mig. Låt oss offra hela denna morgon åt vårt välgörenhetsverk. O hvad jag är glad öfver att ha träffat dig!