Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1854, sida 1

Hvad en moder måste lida. En liten enkel berättelse; fritt efter H. Conscience. 1. Det var en ovanligt stark köld i de sista dagarne af Januari månad 1841, och gatorna i Antverpen voro betäckta med sin i glänsande hvithet strålande vinterdrägt. Snön föll emellertid icke i lätta flockar, utan piskade som hagel mot de tätt tillslutna fönstren, och den bitande nordanvinden tvingade alla, som icke nödvändigt måste vara ute, att samla sig kring kaminen. I trots af den starka kölden, och oaktadt klockan icke var mer än 9 på morgonen, fanns. dock, tillfölje af Fredagen, som är torgdag i Antverpen, temligen mycket folk ute på gatorna. De yngre sökte värma sig genom att raskt gå framåt, de äldre blåste i fingertopparne, och arbetarne slogo sig med armarne kring lifvet, för att hålla sig varma. I detta ögonblick gick ett ungt fruntimmer långsamt nedåt Boutikgatan, som hon tycktes noga känna till, ty hon gick ini det ena fattiga huset efter det andra, och hvar gång hon åter kom ut, stod en tyst tillfredsställelse målad i hennes anletsdrag. En dubbelt vadderad silkeskappa var svept kring bennes fina figur; en sammetshatt omslöt hennes täcka ansigte och hennes kinder syntes färgade rödare af den skarpa och bitande luften; en boa slingrade sig kring hennes hals, och hennes små händer voro dolda i en pelsmuff. Det unga fruntimret, som syntes tillhöra de högre stånden, ämnade just gå in i ett gammalt och bristfälligt hus, då hon uppe i gatan fick se en dame af sina bekanta; hon stannade framför ingången till huset, tilldess hennes väninna blott Var några steg ifrån henne; derpå gick hon henne till mötes och sade småleende: — God dag, Adele. Hur mår du? — Rätt bra, och du? — Jag mår, Gud ske lof, ganska bra, och jag är just i detta ögonblick obeskrifligt lycklig. — Hvarför det? Jag tycker icke att vädret är så serdeles angenämt.