Iafrikes Nyheter. Götheborg. Såsom det var att vänta, gjordes i går ett par lustfärder ut till Rivefjord, till vårt skruflinieskepp Carl XIV Johan. Det hade ju varit oartigt att icke aflägga ett sådant besök, då man visat Götheborgarne den uppmärksamheten, att hitsända skeppet, för att de skulle se, att det fanns åtminstone en skruf i ordning inom Svenska sjöförsvaret. Också utreste man full af patriotiska och undersåtliga känslor till Carl XIV Johan?, som lyste på afstånd så hvit som en dusva; möttes genast af en beqväm trappa vid linieskeppets sida — då man på de utländska linieskeppen hade endast de obeqväma fallrepstrapporna — mottog hyggliga sjöofficerares välkomsthelsning, fann allting skuradt och putsadt som till en bal, och vandrade med synbar belåtenhet genom fartygets alla mellandäck, besökande derunder dess salonger, machinrum, tyghus (eller hvad det kallas) m. m. Allt var så stilla och fredligt — inga skott, ingen oroande exercis, utan allt så genomneutralt, som det ägnar en neutral makt. De unga sjömännen, i sina nätta, putsade kläder, stodo helt beskedliga och sågo halft undrande på de främmande; de äldre, kraftigare marinsoldaterna suto mera likgiltiga, med sina gevär mellan knäna; de 4 imposanta 72 pundiga bombkanonerna hvilade Götha Lejons sömn och lato de nyfikna åskådarne fritt betrakta och prösva deras antändningsredskap; sjön låg nästan lugn och solen sken helt vänligt in genom skottgluggarne. Det var naturligt, att jemförelsen mellan detta svenska linieskepp och de allierades skulle framträda för hvar och en som besökt de sednare. Lika naturligt var det ock, att ibland en hop icke sakkunnigt folk omdömena i detta fall skulle utfalla olika. I allmänhet tro vi dock, att alla voro ense derom, att , Carl XIY Johan var ett ståtligt fartyg, med sina 74 eldgap, sin 730 mans vackra besättning, sitt hyggliga befäl och sin — skruf, af Carlsunds tillverkning. Men hvad som gjorde intrycket ändock helt annorlunda här mot hvad man erfor på de allierades skepp, det var olikheten i deras bestämmelse. De sednare gingo ut på fulla allvaret att kämpa strider, som man hoppades skulle lända menskligheten till räddning; — Carl Johan deremot var ute på en fredlig parad, för att något litet smeka den svenska fåfängan och trösta oss för de millioner, som blifvit använda till sjöförsvaret. Den allvarligt tänkande kunde ej annat än finna detta mål alltför litet, något för mycket i ,systemets bela anda, för att icke höja på axlarne och vemodigt le åt alltsammans såsom åt en något dyr barnslighet. Denna känsla var så mycket mer naturlig, som hela detta vackra och dyrbara linieskepp dock väger mindre än intet på försvarets våg, under det en liten väl utrustad flottilj af kanonjollar haft en ganska stor betydelse. En sådan flotilj skulle derför också helt säkert blifvit helsad med en mycket sannare och mera otvungen enthusiasm än den, som nu uppenbarade sig i afskedshurraropen till , Carl Johan, dess besättning och befäl. Fastän vi ej mycket sysselsatte oss med betraktande af fartygets yttre, föll dock dess gallion, uppbärande en bronsfärgad staty af den konung, hvars namn fartyget bär, i ögonen, för den brist på all konstnärlighet, som röjdes både i dess helhet och detaljer. — Efter hvad man berättade, hade, under färden öfver Nordsjön, stormen ryckt spiran (eller kommandostafven) ur Carl Johans hand. Nu var den emellertid åter på sin plats. En ung tillämnad sångerska från Götheborg, M:lle Elise Bergström, som under ett par år i Stockholm studerat musik bland annat för Hr J. Gunther, har återvändt till sin födelsestad och ämnar här ge en konsert, hvarmed hon afser att betäcka en del af kostnaderna för sina studier. Vi hoppas, att den välvilja M:lle B. rönt här en gång förut, då hon började sin bana, ej heller skall vid detta tillfälle förneka sig. Underrättelserna från Stockholm med dagens post röra hufvudsakligen riksdagsärender.