Om förhållandet i Frankrike yttras, det en mäktig ström rör sig på djupet emot det herrskande religiösa systemet i detta land. I några fall hafva hela kommuner bland katholikerna afskedat sina prester och omfattat protestantiska åsigter. Ljuset och sanningen sprida sig på åtskilliga punkter, trots presternas verksamhet och den förtryckande medverkan, som lemnas dem från den borgerliga maktens sida. Alla dessa upplysningar äro rätt vigtiga, emedan de upphäfva det enda någut plausibla skäl man haft att anföra emot religionsfriheten, nemligen vådorna af det katholska proselytmakeriet. — Eget är emellertid att höra Våktaren, som talar emot religionsfriheten, meddela, rörande det katholska Frankrike, ord sådana som: Åpresternas verksamhet och den förtryckande medverkan, som lemnas dem från den borgerliga maktens sida. — Vi återfinna här det gamla themat: den bekännelse man sjelf tillhör, den skall man ha rätt att sprida i andra länder och förklara såsom ogudaktiga alla som arbeta i motsatt rigtning, för att värna sin gamla bekännelse mot de nya proselyterna. Och här är all den borgerliga maktens inblandning högst klandervärd. Men komma deremot proselytmakare ifrån det andra landet till mitt eget, då ropas på den borgerliga maktens mellankomst, för att hindra ofoget. — Och nu är det dertill att märka, att i Frankrike den borgerliga makten icke motverkar protestantismen på ett sätt, som ens kan jemföras med det, hvarpå den verldsliga makten förfar i Sverge mot katholicismen. I Frankrike kan en kommuns innevånare fritt öfvergå till en protestantisk bekännelse, bygga sig en ny kyrka, tillkalla prest o. s. v., och blifva derför icke blott ej landsförvista, utan erhålla hjelp af Staten både till kyrka och prest. — Under det att så är förhållandet i det katholska Frankrike, bedja i Sverge Religionsfrihetens vänner förgäfves om rättighet för dissenters, att få bygga sjelfva sina kyrkor, löna sjelfva sina prester, utan att derföre undandraga sig skatten till Statskyrkans presterskap. Förgäfves! Den lutherska Statskyrkan kan ej bevilja en sådan rättighet, röjande dervid antingen en intolerans, som öfvergår sjelfva katholicismens i flera länder, eller ock farhåga för sitt bestånd, derest den ej, för att begagna Geijers ord, får ensam för sig förpakta ljuset och religionen. Till hvilka naiva motsägelser man kommer, då man står på denna falska grund, så tydligt stridande mot orden: Hvad Jicke viljen andra skola göra Eder, det gören J ej demte — visar den beskedlige Väktaren, i en polemik med den katholske Pastor Bernhard. Den sednare framställer, med anledning af Vaktarens uttryckta glädje öfver protestantismens framgång i Frankrike, den naturliga frågan: Men för allt i verlden, huru kan den eljest så konservative Red:n, som här i Sverge aldrig uppträder till försvar för proselytismen, vare sig Baptisternas, Methodisternas eller hvilka andra isters som helst, nu med så synnerlig rörelse och glädje förorda samma sekters mest oförskämda proselytmakeri i Frankrike? Härpå svarar Väktaren: Red. är alldeles icke konservativ quand meme, utan endast der det som skall konserveras är till sin natur godt eller åtminstone försvarligt. Ingendera delen kan ju sägas om en religiös villfarelse, och en sådan villfarelse måste ju katholicismen vara för oss såsom protestanter. Utaf isterna, om hvilka genmälets förs. här talar, stå baptisterna och methodisterna oss oändligt mycket närmare än romanisterna, och derföre kunna vi, utan att vara vänner af proselytmakeriet, hvarken å ena eller andra sidan, glädja oss öfver all den framgång, som de hafva ibland Frankrikes katholska besolkning. Just derföre att de stå oss så nåra, just derföre kunna vi icke gilla deras handlingssätt, när de arbeta på att vinna anhängare ibland oss. Vi kunna det icke, säga vi, emedan saken derigenom alltid får det utseendet som om de arbetade mera för sin sekts räkning, än för Kristi rike. Men just derföre att de stå på ett så långt afstånd ifrån katholikerna, just derföre finna vi deras handlingssätt i afseende på dessa helt naturligt. Att de åter, så länge de under sin verksamhet ibland katholikerna icke begagna sig af andra än lagliga medel, skola få åtnjuta det skydd, som lagarne tillförsäkra dem, det påyrka vi just i konservatismens intresse. Detta svar kan kallas fiffigt såsom advokatyr, men förmår ej dölja motsägelsen i Vaktarens beteende, att gilla samma proselytmakeri, då det rörer det katholska Frankrike, som man anser i Sverge böra näpsas icke blott med andliga, utan med verldsliga vapen. — Emellertid blir det statskyrkliga motståndet I LL VN AA A3 11