Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1854, sida 1

Cathrine Blum. or Af Alexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 224.) Herr Roisin piskade på sin häst, och pappa Watrin mumlade, i det han såg efter honom: — För tusan, han är ändå inte så dålig som jag trodde. Fjorton dagar derpå ljöd orgeln glädtigt uti den lilla kyrkan i Villers-Cotterets, medan Bernhard och Cathrine — tack vare den tillåtelse, som herr Roisin förskaffat hos biskopen i Soissons — knäböjde framför abbå Gregorius och mottogo hans välsignelse. Fru Roisin och hennes dotter, fröken Euphrosyne, knäböjde på sammetspallar ett litet stycke på afstånd från de öfrige inbjudne, och fröken Euphrosyne sneglade oupphörligt bort till den vackre parisaren, som ännu var litet blek efter den sista affären. Det var emellertid tydligt nog, att han för sin del hade långt mera öga för den vackra bruden, som rodnade under sin orangekrans, än för fröken Euphrosyne. Abbe Gregorius höll ett tal, som varade endast i tio minuter, men som kom alla närvarande att simma i tårar. Vid utgången från kyrkan föll en sten ned bland brudskaran, dock lyckligtvis utan att såra någon. Stenen kom borta från fängelset, som blott genom en smal gränd är skiljdt från kyrkan, och man såg tydligen Mathias bakom jernstangerna. Det var han, som kastat stenen. Då han såg allas blickar riktas på sig, satte han händerna framför munnen och utstötte sitt nattuggleskrik. — Åhå, herr Bernhard! ropade han; ni vet att ugglans skrik medför olycka. — Ja, svarade Frans; men när spåmannen är dålig, duger icke spådomen! Morgonen derpå blef Mathias transporterad från VillersCotterets till sangelset i Laon, som är sätet för departementets jurisdiction. Såsom han sjelf förutsett, blef han dömd till tio års arbete på galererna.