Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1854, sida 3

knipit två par hvita strumpor. vid visitationen uf hennes boning hade påträssats 5 st. klädningar, hvar förutan erhållits: på assistansen 12 alnar gul sbirting hos handl. Anderssons hustru, boende vid Köpmans gatan, 8) alnar brunprickig jakonett, som madam Gu stafva Nilsson, i Ghinis hus vid Sillgatan, försålt, sam hos mamsell Holmgren på Lilla Berget, 13 alnar hel ylletyg, hvilket madam Gustafva Mattsson, boende ut Bauerska huset, afyttrat. Såväl de tyger, af hvilka klädningarne blifvit förfärdigade, som den gula shirtingen, hade Eriksson erkänt sig ha stulit hos Wettergren Söderström. Sedermera har man jemväl upptäckt, att bon föröfvat tillgrepp uti handl. C. F. O. Lindhults butik vid östra Hamngaian. Hrr Wettergren Söderström, genom ombud tillstädes, förklarade att de nu förevista klädningarne och shirtingen liknade alldeles samma slags tyger, som blifvit dem frånstulna, hvarjemte anledning föresanns att Elis. Eriksson äfven skulle ha tillgripit en stuf ljusrutigt sidentyg. Tilltalade Elis. Eriksson vidhöll, under tårar, sitt erkännande om stölden af förstberörde tyger hos Wettergren Söderström, men ville till en början icke vidkännas tillgreppet af sidenstufven: slutligen erkände bon likväl äfven detta, uppgifvande sig ha försålt sidentyget till en okänd madam för 3 rdr. Härefter uppvisades ett mindre Stycke rutigt ylletyg och en kappshawlett, som på misstanka äfvenledes blifvit anhållna i Elis. Erikssons gömmor. Ylletyget påstod hon sig ha köpt af en flicka vid namn Mina, som numera afrest till Köpenhamn. Shawletten åter hade hon tillhandlat sig uti en bod för 1 rdr; äfven detta var emellertid mindre troligt, enär en dylik vanligtvis blott kostar 36 sk. Madam Gustafva Nilsson uppgaf, att hon anmodats af Elis. Eriksson att sälja 81 alnar jakonett å 18 sk. alnen och utbjudit det till handl. Anderssons hustru, som velat gifva 16 sk. alnen och derå afbetalt 1 rdr 16 sk., som Nilsson bebållit för sitt besvär. Sedermera hade hon icke afhemtat den återstående liqviden, och igenkände Nilsson uti ett stycke brunprickig jakonett, som nu förevisades, det till fru Andersson på förberörde sätt afyttrade tyg. Handl. Andersson, på sin hustrus vägnar närvarande, berättade, att, enligt hvad hon för honom uppgifvit, hade, någon af dagarne mellan den 16 och 18 i förra månaden, madam Nilsson infunnit sig bos henne och velat sälja nyssnämnde jakonett om 81 alnar, hvarför begärts 16 sk. alnen. Handeln blef afslutad till detta pris mot det att madamen skulle anskaffa mer af samma sort, i annat fall kunde de 81 alnarne icke begagnas, såsom utgörande för litet tyg; och som madamen uppgifvit att resten vore pantsatt på assistansen för I rdr 16 sk., samt att hon behöfde detta belopp för att igenlösa tyget, hade hon bekommit denna summa. Sedermera hade hon likväl icke vidare låtit höra af sig. Beträffande tillgreppet uti handl. Lindhults butik, upplyste hr Lindhult, att under loppet af förra månaden åtskilliga stölder hos honom egt rum, dervid tillgripits, första gången, kort efter Larsmässo marknad, ett stycke rutigt ylletyg om 24 å 25 alnar, af samma mönster och, sort som det hos fmamsell Holmgren påträffade. ÅÄtta dagar efteråt mistades 46 alnar halfylletyg med hvit botten och blåa faconer samt en eftermidd., mot slutet af samma månad ett stycke halfylla-musslin om 51 alnar med blå botten och bruna blommor och slutligen ett stycke samma slags tyg, utgörande 19 alnar, rutigt med hvit botten, alldeles likt den kofta, som Elis. Eriksson var iklädd inför poliskammaren. Till dessa stölder nekade Elis. Eriksson, men medgaf att hon besökt hr Lindhults butik, der hon tillhandlat sig 4 alnar tyg a 30 sk. alnen, deraf koftan blifvit förfärdigad. Denna uppgift förklarade hr Lindhult vara ogrundad, enär han för detta slags tyg blott tagit 24 sk. alnen och dessutom icke sålt annat än styckvis, med undantag af ett tillfälle, då tveme klädningar blifvit afyttrade. Madam Gustafva Mattsson sade sig i medlet af förra månaden af den tilltalade ha emottagit ett kladningstyg af helylle, rutigt med brun botten, för alt sälja å I rdr alnen. Den tilltalade hade uppgifvit, att bon fått tyget af sin herre; medgifvande madamen att hon försålt nämnde tyg till mamsell Holmgren för 13 rdr, hvilket var samma helylletyg, som nu förevisades. Mamsell Holmgren vitsordade madamens uppgift, tilläggande, att hon icke kunnat föreställa sig att tyget varit stulet. Tillfrågad, med anledning häraf, om åtkomsten till zstn. stycke tyg, medgaf omsider Elis. Eriksson, icke illenast att ha lemnat detsamma åt madam Mattsson ill försäljning och att hon derför erhållit 13 rdr, utan isven att ha stulit tyget hos hr Lindhult; men stufven ade icke innehållit 24 eller 25 alnar, utan blott 18; le 4 alnar, som således felades, hade Elis. Eriksson ortskänkt till Albertina Eriksson, boende i Bauerska uset, och hvilken derefter pantsatt tyget på assistanen. Efter hvad sålunda förekommit öfverlemnades ranakningen vidare fullföljd till rådhusris brottmålsafdeling, hvarefter Sara Elisab. Eriksson, sedan den kofi hon var iklädd, blifvit henne fråntagen, afsändes till adshäktet. lnför polisens dombord stod en af dagarne en ringstrykande mansperson, Johan Henriksson, tilltalad r det han i rusigt tillstånd på norra Hamngatan but våldsam hand på poliskonstapeln N:o 24 Johansn, då denne, under tjenstgöring, skulle uppföra Henksson till polisens vaktkontor. Den tilltalade anförde till sin ursäkt, att han vid gde tillfälle intagit ett så bastant rus af arak att in icke visste hvad som sedermera förefallit. Af vittnena inhemtades, att sedan Henrikson, som rit mycket öfverlastad af starka drycker, blifvit an lllen af Johansson, hade Henriksson, utanför rådhu. Frun