Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1854, sida 1

— Hvilken satan! mumlade Mathias, som kände, att hans röda hår reste sig som borst. — Det är likväl temligen starkt! ropade mairen; hur kan du veta att han vrickat foten? — Det är mycket enkelt, svarade Frans; under de första, trettio stegen ha begge fötterna trampat samma spår; men på det sista stycket är det blott den högra, som bär hela tyngden och af den venstra kan man knappt se något spår; det är således på den han skadat sig och detta är således skälet hvarför han icke tagit till flykten. Nej, om han det gjort, så skulle han nu vara sex mil härifrån; men i stället har han nedgräft de 230 louisdorerna ett stycke från vägen mellan tvenne stora buskar vid soten af en björk. Mathias stack det ena benet ut genom det öppna fönstret, i det han torkade ångestsvetten från sin panna. — Och hvart har han då sjelf gått hän? frågade mairen. — Ut på landsvägen, och der förlora sig spåren efter honom. — Men pengarne, har du fört dem med dig, för att styrka din utsago? frågade mairen. — Nej, det har jag nog aktat mig för! Stulna pengar bränner en i händerna — och han slog med fingrarne, liksom han verkligen bränt sig. — Jag tänkte också för mig sjelf: det är mycket bättre att gå dit med rättens folk, och då karnaljen icke anar, att jag känner hans gömställe, kunna vi måhända få fatt på honom med detsamma. — Du misstar dig! sade Mathias sagta, i det han hoppade i(lut genom fönstret samt kastade en batfull blick på Frans och Bernhard. J skolen icke så lätt få fatt på honom! — Det är bra. Rättvisan skall sasta vederbörligt afseende vid denna förklaring. Men då du icke kunnat namnge någon, och det hela endast är grundadt på gissningar, förblir Bernhard ännu alltjemnt den, på hvilken misstanken hvilar. — Ja, deremot har jag intet att invända, sade Frans. — Det gör mig fördenskull mycket ondt, mina vänner, sade mairen till pappa Watrin och hans hustru; men Bernhard måste nödvändigt följa med gendarmerna och begifva sig i fänelse. ? — Må göra, herr maire! sade gubben; det blir er ensak Men skicka mig endast dit något linne, hustru, ty jag följer mec Bernhard. — Och jag äfven, jag äfven! ropade modren. Jag vill ock så följa min son, hvarthän han sedan må föras.