Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1854, sida 1

som af sina föräldrar blifvit anförtrodd åt mig, en ung man, som var mig dyrbar och öfver hvilken jag var tillsatt att vaka; nej, Chollet är nu i mina ögon endast en fremmande, liksom er son. Men ett mord har egt rum, saken är således allvarsam och rättvisan måste ha sin gång. — Framåt, gensdarmer! Gensdarmerna förde Bernhard mot utgången. — Farväl, min far! farväl, min mor! sade Bernhard och tog några steg mot dörren. — Har du då intet att säga mig? frågade Cathrine. — Cathrine! svarade han med halfqväfd röst; i min dödsstund skall jag måhända kunna förlåta dig, men i detta ögonblick saknar jag styrka dertill. — O den otacksamme! utropade Cathrine, i det hon vände sig bort; jag tror honom vara oskyldig, och han tror mig vara straffvärd! — Bernhard, Bernhard! sade modren; innan du lemnar mig, mitt barn, så säg att du icke vredgas på mig. — Min dyra mor! sade Bernhard mildt; om jag skall dö, så vill jag dö som en god och tacksam son, och tacka Gud för det han skänkt mig så goda och kärleksfulla föräldrar. ; Derpå vände han sig till gensdarmerna och sade till dem: Framåt! jag är färdig. Och midt under halfqväfda rop, snyftningar och tårar vinkade han med handen till afsked och gick raskt mot dörren. Men på tröskeln möttes han af Frans, som helt andlös, drypande af svett och med jackan på armen, spärrade vägen för honom. 19. Mathias. Vid äsynen af den unge mannen, som med en besallande åtbörd gaf gensdarmerna tecken att stanna, var det tydligt för alla att Frans måste medföra någon vigtig nyhet. Med undantag af Bernhard drogo sig derför alla tillbaka. Frans lät sin jacka falla till marken och stödde sig mot dörrposten liksom en menniska, hvilken är nära att digna. — Hvad är på färde? frågade mairen. Tar det då aldrig slut? Framåt!