Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1854, sida 1

Cathrine Blum. Af Alexander Dumas. I (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 220.) Mairen vände sig till den anklagade och frågade: — Har ni intet annat att anföra till ert försvar? — Intet annat, svarade Bernhard, än att skenet är emot mig, men jag är oskyldig. — Jag hade hoppats, sade mairen med salfvelse, att åsynen af era föräldrar, er fästmö och denne vördnadsvärde andlige — han pekade på abb Gregorius — skulle förmå er att tala sanning; derför har jag låtit föra er hit, men jag ser att jag bedragit mig. — Jag kan icke säga annat än hvad jag vet: jag har väl hyst en ond tanke, men jag har icke begått någon dålig handling. — Ar det allt hvad ni har att såga mig? — Jag skulle icke vilja ljuga för att rådda mig; jag vill ej heller ljuga för att skada mig. — Gensdarmer! ropade mairen; framåt! Dessa togo Bernhard mellan sig och sade: Marsch! Mor Mariane störtade fram till sin son. — Hvad är er afsigt, herr maire? ropade hon. Ni för bort honom? — Ja naturligtvis. — ÄUvarthän? — Till fängelset. — Till sangelset! Men har ni då icke hört att han säger det han är oskyldig, och att äfven hans far säger det han är oskyldig? — Ja, och jag, ropade Cathrine; jag påstår också, att han är oskyldig. — Min kära fru Watrin, och ni, min goda mamsell, sade mairen; det är en mycket obehaglig pligt som åligger mig; men ni måste komma ihåg, att jag är öfverhetsperson. En förbrytelse är begången; jag vill icke tala om till hvilken grad jag sjelf är lidande dervid, i det olyckan träffat en ung man,