na om jag talar sanning eller ljuger: Ja, min första tanke var att döda herr Chollet, då jag såg Cathrine komma och honom resa sig sör att gå henne till motes; jag skulle också hafva utfört denna tanke, och bösskolsven låg redan mot min axel ... men då kom Gud mig till hjelp och gaf mig kraft att motstå frestelsen; jag kastade bössan långt från mig och flydde. På denna min flykt blef jag arresterad; men jag flydde ej för det jag begått ett brott, utan för att icke komma att begå det. På ett tecken af mairen framkom en gensdarm med en bössa. — Känner ni denna bössa? frågade han Bernhard. — Ja, det är min! svarade denne utan betänkande. — Den högra pipan är aflossad, som ni sjelf ser. — Ja, det är sannt. — Och man har funnit bössan vid den stora eken i närheten af PrinsKällan. ; — Der kastade jag den också ifrån mig, sade Bernhard. ! I detta ögonblick framkom Mathias och sade med söt och smilande röst: — Jag ber om förlåtelse, herr maire, men jag kan måhända komma fram med något, som kunde tjena till försvar för den stackars herr Bernhard. Om man söker efter noga, skall man kanhända kunna finna förladdningen; herr Bernhard begagnar nemligen aldrig, såsom andra skyttar, papper till förladdning, utan filt. Ett bifallsrop besvarade detta oväntade meddelande. — Gensdarmer! sade mairen. En af er skall i morgon begilva sig till stället, der mordet föröfvats, för att söka få reda på förladdningen. I morgon i daggryningen skall jag vara der, svarade en af dem. Bernhard kastade en frimodig blick på Mathias, men mötte endast lömskhet och inbundenhet hos denne; han tyckte sig se liksom en ormblick lysa i mörkret och vände sig missnöjd bort. Denne fick derigenom liksom nytt mod och fortfor: — Dessutom finnes ännu en sak, som talar mycket starkts för herr Bernhards oskuld. — Och det är? frågade mairen. — Jag var här i morse, sade Mathias, då herr Bernhard laddade sin bössa, för att gå på jagt efter vildsvinet; på detl