Cathrine Blum. Af Alexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 219.) Wilhelm utsträckte handen. och lade den på Bernhards skuldra. — På knä, min son! sade han. Bernhard lydde. Derpå tillade han med ett uttryck, som svårligen låter återgifva sig: — Jag välsignar dig, mitt barn! Du är oskyldig, det är allt hvad jag behöfver veta. Hvad beviset på din oskuld angår, så skall det nog erbjuda sig när Gud så vill — det är en sak mellan menniskorna och honom! omfamna mig och låt rätt— Nu är det din tur, min gumma! sade denne i det han trädde åt sidan. — Mitt barn, mitt kära barn! utropade Mariane och slog armarne kring hans hals. — Min egen dyra mor! sade Bernhard. Cathrine väntade; men då hon ville skynda bort till Bernhard, höll denne med en afböjande rörelse henne tillbaka. — Sedan, sade han; sedan! . . . Jag har äfven en fråga att göra dig, Cathrine. Cathrine drog sig, vänligt småleende, tillbaka; ty äfven hon var nu lika säker på Bernhards oskuld som på sin egen. Det som Cathrine tänkte för sig sjelf, det sade mor Mariane högt, ty hon utropade: — Ö, nu vill jag ansvara för att han är oskyldig. — Ja visst! sade mairen hånfullt; tron J kanske att han sjelf utan vidare omsvep skulle stå och berätta, att det är han som skjutit herr Chollet? Nej, så dum är han icke. Bernhard såg på mairen med cn skarp och nästan befallande blick; derpå sade han med mycken enkelhet: — Icke för er skull, herr maire, utan för deras skull, visan ha sin gång! Bernhard uppsteg och kastade sig i sin sars armar. som alska mig, förklarar jag, och Gud, som hör mig, skall