han riktigt skulle kunna igenkänna sina kulor, märkte han dem alla med ett kors. — Aha! utbrast mairen, han märkte dem med ett kors? — Ja, derpå är jag viss, sade Mathias; ty det var jag, som lånade honom min knif för att skära korsen . . . är det icke sannt, herr Bernhard? Under denna skenbara välvilja förnam Bernhard så tydligt ormens smärtsamma bett, att han icke ens ville svara. Mairen dröjde ett ögonblick, men då han märkte att Bernhard ihärdigt teg, frågade han den anklagade: — ÅÄr det som blifvit anfördt öfverensstämmande med verkliga förhållandet ? — Ja, svarade Bernhard; så är det. — Ni forstår nog, herr maire, att om man nu kunde finna kulan och den icke hade något kors, så ville jag nog ansvara för, att det icke var herr Bernhards skott; om deremot kulan har detta märke, och förladdningen varit af filt, så vet jag icke hvad jag skulle säga. En gensdarm framträdde till mairen med handen vid hatten. , I — Om förlåtelse herr maire, sade han; pojken der har talat sanning! Han pekade på Mathias. — Hur vet ni det, gendarm? frågade mairen. — Jo, ty under det han afgaf sin förklaring, har jag uttagit skottet ur den venstra pipan; kulan är ganska riktigt märkt med ett kors, och förladdningen är af filt . . . här äro båda delarne. Mairen vände sig till Mathias. — Min vän, sade han till honom; allt hvad du i den bästa afsigt sagt till försvar för herr Bernhard, vänder sig olyckligtvis emot honom, emedan det här är hans bössa och det ena Iskottet är aflossadt. . Å — Ja, svarade Mathias, att skottet är aflossadt bevisar ingenting, herr maire; ty herr Bernhard kan ju ha aflossat det någon annorstädes; men om man finner kulan och förladdningen, ja det skuile visst vara sorgligt, mycket sorgligt. (Forts.)